För en vecka sedan blev min nära vän
sjuk. Vi åt middag tillsammans, då han plötsligt steg upp från
bordet och gick ut ur rummet. En stund senare kom han tillbaka och
ursäktade sig och gick ut. Jag gick efter honom för att se att allt
var okej. Han satt ute, ihopböjd och gungade, han hade svårt att
andas. Jag frågade honom om allt var okej, och han berättade för
mig att han mådde dåligt, och även varför han mådde dåligt. Jag
pratade med honom en stund, han började må sämre, och ville lägga
sig. Jag frågade honom om han ville komma in och lägga sig på
sängen, men eftersom han inte ville störa de andra gästerna
svarade han nej. Jag frågade honom om han hellre ville lägga sig i
vår bil, och han greppade hårt min hand och halvsprang till bilen
var han lade sig på baksätet.
Han låg ihopkrupen på baksätet,
kunde inte andas, svettades och skakade. Jag kände på hans puls som
slog med otrolig fart. Jag skickade ett meddelande till Mikke och bad
honom hämta vatten. Mikke kom ut med ett glas vatten, min vän drack
det med fart. Han drog sina händer nervöst fram och tillbaka över
sitt hår och ansikte, ungefär som om han försökte trycka in sina
hårrötter och kinder i huvudet.
Mikke och jag bestämde oss för att
föra vår vän till sjukhuset. På vägen till sjukhuset försökte
min vän andas, men han fick inte tillräckligt med luft i lungorna,
så han öppnade fönstret och drog in all luft han kunde. Hans
tillstånd blev sämre, och han greppade min hand och började gråta.
Han kramade om min hand så hårt han kunde, jag frågade honom om
han var rädd och han nickade.
Väl på sjukhuset bad han om att få
lägga sig ner, för hans kropp orkade inte hålla upp honom, han sa
att hans ben var för svaga för att stå på. Han låg där på
sängen, hade svårt att andas, drog händerna fram och tillbaka över
ansiktet och bad om nåt att dricka. Efter att sköterskan kollat
hans puls, blodtryck, feber och hämtat nåt att dricka åt honom,
satte jag mig bredvid honom på sängkanten. Han kramade hårt om mig
och började gråta. Jag frågade honom om han fortfarande var rädd,
han svarade ”jag är rädd att jag dör nu”. Han kramade mig
länge och grät. Sköterskorna kom och gick, de tog blodprov,
blodtryck och EKG.
Ungefär 1,5 timme efter att allt
började där ute, började allt lugna ner sig. Vi pratade om ditt
och datt medan vi väntade på att få provsvaren, och han mådde
redan mycket bättre. Läkaren tog emot honom, ingenting visade på
provsvaren och vi fick åka hem. Precis som jag hade anat.
Jag förklarade för min vän att han
nu fått uppleva en panikattack. Jag förklarade för honom att,
eftersom han annors också var sjuk, så var det inget konstigt med
att han mådde dåligt. Men, att andnöden, skakandet, svettningarna,
paniken, dödsångesten och den konstiga känslan i kroppen högst
antagligen berodde på en panikattack. Jag lärde honom vad han
skulle göra ifall paniken skulle komma tillbaka, och jag berättade
för honom om mina egna erfarenheter. Sammtidigt lugnade jag honom
med att alla prover visade att han var helt frisk, och att när det
känns som värst så måste man komma ihåg att man faktiskt är
frisk trots att kroppen skriker av smärta.
För er som inte vet det, har jag för
1,5 år sedan fått diagnosen ”Vaikea-asteinen paniikkihäiriö”,
vilket betyder att man lider av minst fyra panikattacker i veckan. I
mitt fall betydde det två-tre panikattacker om dagen, vissa dagar
kunde panikattacken pågå från morgon till kväll. I dagens läge,
många medeciner, terapi, erfarenheter och kunskap senare, har jag
lärt mig kontrollera min kropp så att jag inte känner av
panikattackerna mera. Jag känner att de kommer, så gott som varje
dag, men jag har lärt mig att kontrollera min andning och mina
tankar så att jag inte störs av dem mera. Jag har lärt mig att
leva med det (trots att det många gånger är svårt att acceptera),
och brukar därför säja att jag är så gott som frisk (trots att
jag inte är det). Jag ska någon gång skriva ett blogginlägg om
hur det är att leva med panikattacker, så ni bättre förstår.
Vad jag vill säja med allt det här,
är att hela den här upplevelsen med min vän, har hjälpt mig att
se lite positivare på min tillvaro. Jag har under en längre tid
kännt mej nere och funderat på frågor som ”ska jag någonsin få
bli mig själv igen”, ”varför just jag”, ”finns det inget
slut på det här” och ”måste jag verkligen lära mig att leva
med det här resten av livet”. I allt det här funderande har jag
på nåt sätt glömt att se bakom mig och den långa väg jag redan
gått.
Det var nåt som klickade till när jag såg min vän ligga
där. Det var som att se sig själv i spegeln, bara att för länge
sen. Och det mest lustiga var kanske hur lugn jag kände mig. Jag
visste att han kommer att bli bättre, för jag blev bättre, och jag
visste han inte skulle dö, för jag dog inte. Jag började se på
mig själv på ett nytt sätt. Jag är här idag, jag lever idag, jag
har gått en lång väg, jag behöver inte lida lika mycket mera, jag
har gjort enorma framsteg, och jag kommer att fortsätta göra enorma
framsteg ända tills jag är frisk. Jag kan vara stolt över allt det
hårda arbete jag gjort för att komma såhär långt och jag kommer
att fortsätta arbeta lika hårt för att uppnå nya mål som är
ännu större än det här. Det kommer att ta tid (jag läste om en
kvinna som levde ett mycket avstängt liv ännu 15 år efter att hon
fått diagnosen), men då får det ta tid. För jag vet att med den
erfarenheten och kunskapen jag har idag, kommer jag inte att rasa
tillbaka till början, och även om det skulle komma sämre dagar vet
jag att jag har alla verktyg för att pusha mig själv framåt igen.
Så dagar när det känns svårt och
motigt, se bakåt och se vartifrån ni kommit och sök ny kraft och
ork från det faktum att ni faktisk redan kommit en bit på vägen,
vilket betyder att ni kommer att komma ännu längre. En människa
utan hopp är ingeting, det har jag sagt förut. Men på samma sätt
är inte heller än människa utan mål en lycklig människa. Man
måste veta vart man vill gå för att nå dit, på samma sätt som
man måste gå för att komma dit man vill. Ingen har sagt att livet
är enkelt och rättvist, sanningen är att man oftare får vad man
inte förtjänar, än vad man förtjänar.
Men, också det är erfarenhet.
