Den onödiga uppdelningen av hetero/bi/homo

Vad betyder att älska? Vem kan man älska? Är det möjligt att förälska sig i vem som helst? Och ifall det inte är möjligt, varför inte?

Alla människor har ett stort behov av att känna sig älskade. Att känna sig behövda, unika och viktiga. Och alla människor kan älska. Personligen tror jag att alla människor föds till den här världen bisexuella, och att den här världen sedan formar oss till dem vi blir. För mig är tanken att ett litet spädbarn, som just kommit till världen, skulle kunna känna kärlek för bara det ena könet helt absurd. Alla vet vi hur livsviktigt det är för ett nyfött barn att få känna närhet, ömhet och kärlek, och jag kan verkligen inte tro att det lilla barnet redan då känner dragning till bara det ena könet. Absolut inte.

Så varför säjer man då att man föds som gay eller hetero? Ingen aning, faktiskt. Kanske för att bevisa sin rätt att få vara den man är? Och visst är det tragiskt att behöva kämpa för att få älska den man vill älska.

Men varför finns det då en uppdelning av hetero/bi/homo? Jag tror att den här världen formar oss till dem vi blir. Att varenda samtal, upplevelse, minne påverkar vår syn om vad som är rätt och fel. Om ett barn växer upp i en heterofamilj, och från början lär sig att en man och en kvinna hör ihop, att tanken på homosexualitet är äckligt, kommer barnet också att tro det. Men om ett barn få växa upp i en familj och en omgivning var "alla kan älska alla" gäller, kommer barnet också att få den inställningen. Vi blir som vi umgås, som det säjs. 

För när det kommer till kritan, förälskar man sig i könsorganet eller personligheten? Exakt. Man förälskar sig i personen. 

Följderna av dina slag

Idag är ”Naisiin kohdistuvan väkivallan vastaista päivää”, fritt översatt ”dagen då man motsätter sig kvinnovåld”. Jag tänkte bryta tystnaden på min blogg idag, eftersom det här personligen är en väldigt viktig dag för mig. Jag kommer att skriva om hur det är att leva i rädsla. Vi vet alla att kvinnor och män, trots att vi bor på samma planet, är väldigt olika, och eftersom jag inte har någon erfarenhet av att vara en man utsatt för våld, kommer jag bara att skriva om hur jag som kvinna påverkats och fortfarande påverkas av händelserna i mitt liv. Jag vill ändå tillägga att jag inte ser någon rätt i att kvinnor heller är våldsamma. Ingen ska behöva vara utsatt.

     Ni som följt med mig på min blogg, vet att min barndom och ungdom varit fulla av slag, hånord, sparkar, förnedringar och rädslor. Ni vet också om, att trots att det här hände mig för många år sedan, är det inte historia utan högst aktuellt i dagens läge eftersom jag för några år sedan fick diagnosen svår panikångest. Jag kan berätta att jag idag mår bättre, att jag äter lugnande mediciner varje dag, att jag också har extra ”hätävara-tabletter” för svåra stunder och att jag går i terapi. Fortfarande. Och det är inte mitt fel, och jag kommer aldrig förlåta för det finns inget som kan ge tillbaka alla år som jag förlorat pga det här.

     Och det är just det här jag vill skriva om. Förstår du, då du slår, att du inte bara förstör den stunden? Att det inte bara handlar om smärtan som offret känner då du slår, utan att det handlar om framtiden också? Förstår du, då du hånar och förnedrar, att det inte bara är den stunden ditt offer lider, utan förnedringen sätter sig som super-lim i hjärnan, och går aldrig bort. Den lilla stunden kan påverka resten av den här personens liv?

     Själv hade jag, trodde jag, kommit över alla hemska händelser från min barndom. Jag hade gått hos psykologer, och för mig tog inte minnena ont mera. Jag kunde leva normalt och tänkte på händelserna högst en gång i månaden. Livet lekte, jag var lycklig. Men en dag blev det svart. Och nästa dag var svart, och dagen därpå. Min kropp gick på i värsta paniken, dag efter dag, ibland från morgon till kväll. Jag sade upp mig från mitt arbete, jag gick på långtidssjukledighet, jag kunde inte vara ensam, och kunde knappt röra mig utanför hemmet. Jag led dessutom av otroliga skuldkänslor då jag visste att min dotter gick miste om så mycket kul bara för att jag inte klarade av det.

     För att ni inte ska tro att det hela handlade om att jag bara tyckte det var jobbigt att göra något, ska jag förklara för er hur en panikattack känns. Jag vill också förklara för er att det handlar inte bara om att det känns, utan det händer på riktigt. Det handlar alltså inte om någon inbillningssjuka, utan allt händer på riktigt i kroppen. Alla upplever panikattackerna olika, för mig går det ungefär till såhär; Hjärtat börjar slå i en otrolig fart, emellanåt så hårt att det hänns som att hjärtat ska flyga upp ur halsen, synen blir sämre och suddig (emellanåt går det bara att urskilja skuggor), hörseln försvinner och allt blir ett enda stort sus. Samtidigt som man försöker koncentrera sig på att höra/se, blir andningen sämre, man försöker andas långsamt för att inte börja hyperventliera, man blir yr, och benen tappar känslan och man klarar inte av att stå. Det hela slutar med att man sitter/ligger någonstans och väntar att det går över så att man kan fortsätta göra det man vill göra. Problemet är, att det här håller inte bara på i 10 minuter eller så, det finns gånger då attackerna dragit ut sig i en timme eller mer. Några gånger har jag blivit liggandes på golvet för att jag inte kunnat andas ordentligt och för att mitt hjärta slagit så hårt.

     Eftersom de här attackerna kom och gick från dag till dag, flera gånger om dagen, vågade jag till sist inte röra mig någonstans ensam med Maija, i rädslan att jag skulle få en attack. Det finns ingen större rädsla än att inte kunna skydda sitt barn.

     Jag har inte längre panikattacker, till en viss del dämpar mina mediciner dem, och till en viss del har jag lärt mig kontrollera dem. Men i dagens läge lider jag av en hemsk ångest, som jag har dämpat med mediciner och terapi.

     Och vart kommer allt det här ifrån? Jag som var så lycklig, hade inget att gnälla på och var nöjd med mitt liv? Från min barndom. Från alla slag jag fick, från alla våldtäkter och slagsmål jag sett, från alla förnedringar och främst från all rädsla. Min psykolog förklarade för mig att när man inte har möjlighet att få panik, kommer det ut senare när allt lugnat sig. Att jag, eftersom jag inte kunnat panikera som barn, nu som vuxen istället får stå ut med paniken som kommer från det jag såg som barn. Hjärnan lär fungera så.

     Och vad kommer till min syster vet ni hur dett gått. Ifall ni inte vet har jag skrivit ett eget blogginlägg om det, ni hittar blogginlägget under sidorubriken Line. Och vad kommer till mamma.. jag kan inte ens tänka mig hur det är att leva med att veta att ens barn varit utsatta för så våldsamma förhållanden under så många år. Missförstå mig inte, jag dömer inte mamma för att hon lämnade oss där, jag förstår henne. Men det är en annan historia.

     Vad kommer till mitt förtroende för mig själv och andra har jag ännu en lång väg att gå. Jag kan inte lita fullt på någon, speciellt inte män. Jag har alltid tyckt att det där med pappor känns obehagligt, och känner mig mycket bekvämare av att se en flicka tillsammans med sin mamma än sin pappa. Jag har också märkt att jag haft otroligt svårt att låta Mikke ansvara över våra gemensamma barn. Att redan en sak som att Mikke går ensam med Maija till parken får mig orolig, och jag känner att jag behöver ringa honom för att kontrollera att Maija säkert har mössan på och att hon säkert har druckit något så att hon inte blivit törsig. Jag har blivit ett otroligt kontrollfreak. Jag behöver ha 100% kontroll över allt för att känna mig bekväm. Jag hatar samarbeten, och gör helst allt själv. Jag har ingen respekt för min egen kropp, och ser mig inte i spegeln om inte vågen visar 45kg eller mindre (jag är väldigt kort så 45 är normalvikt för mig). Jag funderar dagligen på om jag är en tillräckligt bra mamma. Jag är dessutom otroligt hård, och ibland kall.

     Vad jag vill få sagt här är att varje handling får någon form av följd. Och när det kommer till misshandel, då pratar vi om såväl psykisk som fysisk, har det otroligt förödande följder. Det är inte just den stundens smärta och rädsla som är svåra, det är tiden efteråt. Jag skulle gärna byta ut min hälsa idag mot alla blåmärken och sår från barndomen. Hellre går jag med långärmade skjortor som döljer mina märken, än går omkring och mår som jag gör idag.

 Förstår ni vad jag försöker få sagt? Gör ingen annan människa illa. Och hjälp dem som behöver hjälp. Finns där för era nära när de behöver er, se aldrig igenom fingrarna då någon far illa. Sträck ut era hjälpande händer även till dem som inte vågar be om dem, och ha förståelse för hur allvarligt det är.

Svordomarnas blogginlägg. Nu svär jag!

Jaa-jaa, man ska inte gnälla, svära, vara missnöjd osv., för man blir bara ännu surare av det. Men vet ni vad? När man är riktigt arg och bitter på nånting så kan det ibland kännas riktigt skönt att bara svära och kasta ur sig allt på en gång. Därför har jag bestämt mig för att tillägna det här blogginlägget till inget mindre än; Det har jä*la skithuset vi bor i!
Vi tar det från början. Jag blir gravid, och Mikke och jag måste söka en större lägenhet. Vi hittar den här lägenheten. Alla varnar oss för det här huset (tom Mikke skrapar sig i huvudet och undrar hur jag kan tänka mig att flytta till det här huset), men jag anser att man inte ska döma innan man själv sett, så jag och Mikke bokar tid för en visning. Utifrån är huset inte mycket att se på, men på insidan är huset otroligt fint. Allt är nyrenoverat och fräscht, och husägaren berättar att allt inne i huset är nu klar-renoverat, och att nästa steg kommer att vara renoveringen av utsidan. Wow, tänkte jag. Efter det kommer det här vara hur fint som helst!
Köket hade inte plats för en diskmaskin, och toaletten hade inte plats för en tvättmaskin. Inte bra, tänkte jag. Husägaren förklarade att huset har en stor tvättstuga var största delen av huset tvättar sitt byk. Vi gick vidare ut på gården (som då ännu var täckt av snö), och gick till en tilläggsbyggnad med två dörrar. Den ena dörren gick till tvättstugan. Och vilken tvättstuga! Allt var rent och fint, två ordentliga tvättmaskiner, en enorm torktumlare, två stora torkrum, ett rum för vikning av byket, mangel.. you name it - Allt fanns!
Jag frågade husägaren vart vi kunde lägga våra barnvagnar. Inget problem, dörren bredvid tvättstugan går till cykelförrådet, och där kunde vi få lägga våra barnvagnar.
Hyran på stället var 10€ mindre än nuvarande lägenhet, men mitt bostadsbidrag skulle höja med 100€ ifall vi flyttade hit, så ekonomiskt skulle vi gå på plus på det här stället.
Slutligen frågade jag hyresvärden om grannarna (jag hade ju hört en del), men hon försäkrade mig om att nu bodde här bara trevliga människor. En och annan familj, några ensamma män, några utlänningar - lite av varje, men alla var lugna och trevliga, det lovade hon.
Vi räknade ihop alla plus och minus. Plussen var många; ett rum mera, fler kvadratmeter, stället var på ett naturnära område (inte mitt inne i stan), lägenheten var nyrenoverad, en otroligt fin tvättstuga, plats för barnvagnarna, ekonomiskt lönsam, huset skulle snart renoveras utifrån, grannarna trevliga.. ja listan bara fortsatte och fortsatte. Minusen; Jag skulle få diska för hand. Jag såg inte diskandet som något problem, och också Mikke såg fler fördelar än nackdelar med stället, så vi skrev under hyreskontraktet och flyttade hit.
Det är nu mina svordomar börjar.
Några dagar efter att vi flyttat in, berättade Mikke för mig att de gamla gubbarna i trappan bredvid gjort om cykelförrådet till ett kafferum med soffor, bord, kylskåp, mikro, kaffekokare osv., och att de alla sitter där inne och röker. Dessutom hade jag märkt att grannarna röker inne, och att varje gång de tände sin tobak så började det forsa in tobaksrök i vårt kök genom ventilationsluckan ovanför kylskåpet. Dessutom hade trappan börjat lukta värre dag för dag. Det låg fimpar inne i trappan, och på den allmänna balkongen samlades öl-paff och fimpar. Mikke berättade dessutom att han sett en av grannarna röka i trappan. Jag ringde upp hyresvärden, och förklarade problemen för henne. Hon lovade att någon skulle komma och titta på ventilationen i köket, men när jag berättade för henne om cykelförrådet svarade hon "jo, det vet jag". Jag förklarade för henne att vi omöjligt kan förvara vår bebisvagn i ett rökrum, vilket hon förstod, och lovade att vi kan ha våra vagnar i trappan istället. Efter några dagar kom en man på besök, drog ut vårt kylskåp, sa att det är ett litet hål i ett av ventilationsrören och la en bit tejp på hålet, och lovade att nu ska det inte lukta tobak mera. Okej, tänkte jag, problemet löst.
Sakta började jag märka hur otroligt dåligt genomförd remonten av lägenheten var. Luft under parketten (på vissa ställen buklar sig parketten och när man går på de ställena "sjunker" man in), lister som sitter lösa, wc-stolen var fastsatt med små träbitar, tapeterna var fel uppsatta osv osv. Dessutom hade lamporna börjat blinka med jämna mellanrum, och balkongdörren var så gott som omöjlig att få fast. Dessutom hade det börja imma i fönstren, och i vissa fönster fanns det små mögelskador. Jag ringde igen. Dörren fixades, och även fönstren skulle fixas. Dessutom bad jag om att få våra egna namn på ytterdörren, det skulle också fixas. Några dagar senare dyker fönster-mannen upp. Han kollar in våra fönster, förklarar för mig att när huset renoverats, har man köpt upp gamla fönster som man lagt in, och att fönstren är fulla av små hål vart luften går rakt inifrån och ut. Dessutom var tätningen i fönstren så dålig att den måste bytas ut. Ingenting gjordes åt de här problemen (trots att de lovade att de skulle fixa det), men däremot fick vi ventilationsluckor i två fönster, som hjälpte att få ut den fuktiga luften.
Jag hade märkt att duschen i vår lägenhet var hemsk. Den hoppar mellan iskallt och brännhett vatten, och därför var jag först inte allt för förvånad då jag en dag inte kunde få något kallvatten. Jag lät vattnet rinna, och efter några minuter fick jag tillbaka mitt kallvatten. Men det blev bara värre, och till sist kunde vi inte få nåt kallvatten alls utan att låta kranen rinna en god stund först. Jag ringde igen. Vår huoltomies kom och fixade problemet, som lär ha berott på två rör som var för nära varandra(?).
Snön hade börjat smälta, och vad som dolde sig under snön var en ren katastrof för barnfamiljer. Hundra och åter hundratals fimpar, ölburkar, skräp.. Stället såg ut som värsta alkoholist-hemmet. Det tog flera månader innan någon städade upp gården och området runt huset. Samtidigt hade jag märkt att grannarna inte respekterade boknings-tiderna för tvättstugan, utan tvättade lite när dom tyckte, även på andras (och våra) tvättider (obs! Vi betalar 20€/mån för att få använda tvättstugan!). Grannarna i vår trappa (våra vänner från landet i öst), hade ingen respekt för övriga grannar, utan smällde i dörrarna mitt i natten, skrek, stred och festade natt efter natt, och springandet i trappan/smällandet av dörrarna/de eviga striderna i trappuppgången bara fortsatte. Dessutom sprang det katter upp och ner i trapphuset, och så hade jag märkt att hela huset saknade brandvarnare. Mina tankar varje kväll då jag gick och la mig var ungefär "hoppas att grannarna inte somnar med sin tobak i handen, för ingen brandvarnare kommer att tjuta ifall det börjar brinna".
En dag när vi kom hem såg vi våra grannar från den andra trappan stå och röka i tvättstugan. Dessutom hade vi återigen sett grannar springa i trappan med tobaken i munnen. Jag blev förbannad och ringde hyresvärden (igen). Jag förklarade för henne att vi omöjligt kan torka våra barns kläder i ett utrymme var människor står och röker. Hon beklagade och lovade att det inte skulle hända igen, och lovade lägga upp rökning-förbjudet-lappar både i trappan och tvättstugan. Vid det här skedet hade jag tappat förtroendet för det här huset och börjat söka efter något annat ställe att bo på. Samtidigt flyttade en rad "mer eller mindre kända knarkar-alkoholister" in.
Jag hittade en lägenhet, och vi bestämde oss för att flytta härifrån. Det var de första dagarna på månaden och jag ringde och sa upp hyreskontraktet. Jag förklarade för henne att det inte känns som ett bra ställe att låta våra barn växa upp på, och att speciellt med tanke på våra grannar (både gamla och nya), känns stället otryggt. Hon förstod mig och beklagade. Jag förklarade för henne att jag vet att det står i hyreskontraktet att det är en månads uppsägningstid på kontraktet, men att jag fått veta dagen innan att vi fått den nya lägenheten och att egentligen borde det väl inte göra någon skillnad eftersom den 1:a bara var för nån dag sedan, och att jag därför tycker att det vore helt okej att vi skulle få flytta ut redan i slutet på den här månaden. Hon tvärnekade. "Du förstår, trots att vi är på de första dagarna i månaden, står det i hyreskontraktet att uppsägningstiden är en hel kalendermånad, vilket betyder att ni måste bo kvar hela den här månaden och ännu nästa". Jag förklarade för henne att det för vår del betyder att vi måste flytta de sista veckorna av min graviditet, och undrade om hon åtminstone kunde komma emot så pass mycket att hon skulle låta oss flytta den 15:e. Nej, det gick inte.
Förlåt, men nu börjar jag svära. Vad i hel*ete?!! På riktigt! Först lovar man oss en hur fin lägenhet som helst, att allt e ok, att grannarna är hur fina som helst och att det här är ett helt ypperligt ställe att bo på. Vi hamnar göra klagomål på klagomål, vissa saker fixas, andra skits det i. Och sen kan man f*n inte ens vara så mänsklig att man låter en gravid kvinna flytta lite tidigare än några fu*king veckor före barnet ska födas?! Och det handlar alltså om några jä*la dagar! Hade jag sagt upp lägenheten några dagar tidigare hade vi inte behövt flytta två månader senare! VAR ÄR MEDMÄNSKLIGHETEN?!!
Så här sitter jag nu, med översvullen mage, packar några lådor per dag, och lyssnar på grannarna som festar mitt i natten och skriker i trappuppgången. Har ett kök som stinker gammal pub (näe, tejpbiten hjälpte verkligen inte), folk som röker i trappuppgången och tvättstugan (näe, inga rökning-förbjuden-lappar har kommit upp), en eget-skrivet namnlapp på ytterdörren (näe, våra namn står fortfarande inte på dörren), har grannar som skjuter fåglarna i träden på natten (det här är sant, ingen skämt), poliser som jagar iväg de fågel-skjutande grannarna, en dusch som bränner sönder ryggen, möglande fönster osv osv. Och det här fan betalar vi för. Lyssna upp alla mina goda vänner; Ni som vet var vi bor - flytta ALDRIG hit.
Och nästa gång någon varnar mig om nånting tänker jag absolut lyssna. ALDRIG mer ett ställe som det här.

Nu tänker jag banne mig bli frisk!

Jag vet att jag har lovat att skriva blogginlägg om både det ena och det andra, och jag lovar att göra det också, en annan gång :) Just nu känns det som att jag har viktigare saker att skriva om.

Igår hade jag säkert världens sämsta dag. Jag kunde inte sova natten till igår, inte en minut, jag steg upp trött, fick panik, mådde dåligt och kände att jag bara inte klarar av mera, att nu är mitt mått fullt. Jag bad Mikke komma hem, för jag kände att jag behövde någon som kunde hjälpa mig med Maija, men han fixade en barnvakt åt Maija som kom och hämtade henne, så att jag fick vila ut hela dagen. Medan jag var ensam hemma grät jag, massor. Allting kändes tungt och jobbigt, jag försökte vila (låg faktiskt i sängen ända tills Mikke och Maija kom hem vid tre-tiden på eftermiddagen, men fick bara en timmes sömn). Resten av dagen gjorde jag ingenting "nyttigt". Låg på soffan, tog det lugnt, åt glass, tyckte synd om mig själv och kände mig allmänt "rutten".
Det var då jag bestämde mig, Nu räcker det. Tidigare har jag alltid fallit på knä och bett Gud om hjälp och råd i situationer som den här, men på sista tiden har jag ifrågasatt min tro (lovar skriva ett blogginlägg om det också), och bestämde mig därför att se på mig själv istället. Det var lite som ett ljus som gick upp för mig.
Här är vad jag kom fram till. Jag kan inte mera söka lycka, trygghet och råd hos Gud/ övre makter/ kalla det vad ni vill. Jag måste söka i mig själv. Jag måste fundera ut vad jag vill, vem jag är och vad jag behöver, för att komma över det här. Jag måste sluta be Gud fixa mina problem och börja göra nåt åt dem själv. Att enda sättet att komma tillfreds med mig själv är fundera ut vem jag är, vad jag vill och vad jag behöver göra för förändringar i mitt liv så att jag nån gång kan börja njuta av livet igen.
Jag gick och sova på kvällen med Mikke och Maija, och sov hela natten (ok, jag vaknade en gång men somnade om på direkten)! Jag vaknade tidigt idag morse, och mådde mycket bättre. Jag åt mitt morgonmål i lugn och ro, diskade disken som jag inte orkat diskat de senaste dagarna och kunde inte vänta på att få sätta mig ner och skriva ner mina drömmar och mål. Medan jag drack mitt kaffe skrev jag så att pennan glödde. Jag tog en paus emellanåt, och läste min nya favoritblogg (frisk och galen, handlar om en tjej som kämpar med sina panikattacker och hur hon gång på gång gör nya framsteg).
Jag ska just dela med er vad jag skrev ner, men jag ska börja med att vara helt ärlig. Jag har länge sagt att jag är så gott som frisk nu. Rakt upp och ner, och i ärlighetens namn, så är det inte sant. Jo visst, jag har gjort enorma framsteg, men jag är inte frisk ännu. Jag har gått den långa vägen genom katastrof-panik-träsket, men jag är helt säker på att de dåliga stunder jag har allt oftare fortfarande beror på att jag inte helt kommit över paniken, utan att jag istället har lärt mig att undvika den. Jag vill vinna över paniken, inte undvika den. Där är stor skillnad.

Jag ska börja med att dela med mig min lista på mina allra största drömmar:

1. Att få bli frisk/ mig själv igen, så att jag kan börja njuta av livet och vara den bästa mamma jag kan bli.
2. Att Maija och Noa får den bästa barndom, att de känner sig älskade och att de får vara friska och aldrig behöver sakna nåt de behöver.
3. Att jag lär mig älska Noa, så att han känner sig älskad, önskad och trygg. Att inte vara rädd för depression efter graviditeten, och att hitta det där "speciella bandet" till honom. Att kunna beundra honom, istället för att det ska kännas jobbigt.
4. Att efter mamma-ledigheten vara så frisk att jag klarar av att söka jobb och vara på jobb, så att jag kan lätta på vår familjs ekonomiska situation, och så att jag kan få känna att jag fått livet tillbaka.
5. Att kunna vårda min och Mikkes relation. Att älska, förstå, respektera och stötta Mikke. Att Mikke ska kämpa för att älska, förstå, respektera och stötta mig, och att jag ska lära mig att märka när Mikke finns där för mig, och inte bara lägga märka till alla fel.
6. Att Mikke lär sig att lyssna, utan att klandra och överdriva.
7. Att jag bättre ska lägga märke till när Mikke hjälper mig, och lära mig att visa tacksamhet.
8. Att bli modig, så att jag kan vinna över mina panikattacker.
9. Att lära mig att säja ifrån, speciellt till min familj, och att inte låta nån trampa på mig.
10. Att på alla vis släppa taget om min relation till pappa.

Så vad är det för vits med alla drömmar om man inte tänker uppnå dem? Jag har äntligen förstått att problemet med att jag aldrig når mina mål, är för att jag själv mår dåligt. Jag måste bli kvitt mina egna problem för att nå mina mål. Enda sättet för mig att bli av med mina problem, är att utmana mig själv. Därför har jag också skrivit en "utmanings-lista" åt mig själv.

1. Påminn mig själv varje dag: Om jag aldrig gör en ändring, kommer aldrig en förändring att ske. Min psykiska hälsa är inte fast vid mina mediciner, utan vid min attityd och min kämparvilja. Jag måste acceptera att jag är sjuk, vara ärlig och sann om det mot mig själv och min familj, och lära mig att leva med det, så att jag kan få tillbaka mig själv, mitt liv och vinna över paniken.
2. Stig upp i tid varje dag och håll mig till mina rutiner. Gör vad som ska göras, OBEROENDE om det känns fysiskt och psykiskt tungt. Klappa mig själv på axeln varje gång, och var stolt, också över småsaker. Det är enda sättet att visa för mig själv att jag visst klarar av allting.
3. Åk med till butiken varje gång. Det känns lättare med tiden. Gör det OBEROENDE av rädslan. Respektera att rädslan kommer att finnas där, men minns att det inte finns något att vara rädd för. Försök se det klart, utan att överdriva. "Vad kan hända på riktigt?" och "OM nåt händer, kommer Mikke att finnas där för att hjälpa mig".
4. Älska vardagen och allt den för med sig. Se de bra sakerna, och lär dig acceptera de dåliga. Gå på, trots de dåliga dagarna.
5. Gå UT! Först i en vecka med Mikke och Maija, sen en vecka för mig själv, sen en vecka med ensam med Maija med telefonen i fickan, och till sist en vecka ensam med Maija utan telefonen i fickan. I jobbiga situationer, visa långfingret åt rädslan. Och kom ihåg att klappa dig själv på axeln efteråt.
6. Skriv dagbok, varje kväll, och berätta om dina framsteg. Vid svåra situationer, läs dagboken och minns framstegen, och hur långt du redan kommit.

Jag har ingen aning om det här kommer att lyckas, men jag har i vilket fall som helst fått en ny gnista. Jag har bestämt mig för att bli frisk nu. Jag vill inte vara sjuk längre, och jag tänker inte vara det heller. Nu tänker jag banne mig bli frisk!

Glöm aldrig hur långt ni kommit

För en vecka sedan blev min nära vän sjuk. Vi åt middag tillsammans, då han plötsligt steg upp från bordet och gick ut ur rummet. En stund senare kom han tillbaka och ursäktade sig och gick ut. Jag gick efter honom för att se att allt var okej. Han satt ute, ihopböjd och gungade, han hade svårt att andas. Jag frågade honom om allt var okej, och han berättade för mig att han mådde dåligt, och även varför han mådde dåligt. Jag pratade med honom en stund, han började må sämre, och ville lägga sig. Jag frågade honom om han ville komma in och lägga sig på sängen, men eftersom han inte ville störa de andra gästerna svarade han nej. Jag frågade honom om han hellre ville lägga sig i vår bil, och han greppade hårt min hand och halvsprang till bilen var han lade sig på baksätet.

Han låg ihopkrupen på baksätet, kunde inte andas, svettades och skakade. Jag kände på hans puls som slog med otrolig fart. Jag skickade ett meddelande till Mikke och bad honom hämta vatten. Mikke kom ut med ett glas vatten, min vän drack det med fart. Han drog sina händer nervöst fram och tillbaka över sitt hår och ansikte, ungefär som om han försökte trycka in sina hårrötter och kinder i huvudet.

Mikke och jag bestämde oss för att föra vår vän till sjukhuset. På vägen till sjukhuset försökte min vän andas, men han fick inte tillräckligt med luft i lungorna, så han öppnade fönstret och drog in all luft han kunde. Hans tillstånd blev sämre, och han greppade min hand och började gråta. Han kramade om min hand så hårt han kunde, jag frågade honom om han var rädd och han nickade.

Väl på sjukhuset bad han om att få lägga sig ner, för hans kropp orkade inte hålla upp honom, han sa att hans ben var för svaga för att stå på. Han låg där på sängen, hade svårt att andas, drog händerna fram och tillbaka över ansiktet och bad om nåt att dricka. Efter att sköterskan kollat hans puls, blodtryck, feber och hämtat nåt att dricka åt honom, satte jag mig bredvid honom på sängkanten. Han kramade hårt om mig och började gråta. Jag frågade honom om han fortfarande var rädd, han svarade ”jag är rädd att jag dör nu”. Han kramade mig länge och grät. Sköterskorna kom och gick, de tog blodprov, blodtryck och EKG.

Ungefär 1,5 timme efter att allt började där ute, började allt lugna ner sig. Vi pratade om ditt och datt medan vi väntade på att få provsvaren, och han mådde redan mycket bättre. Läkaren tog emot honom, ingenting visade på provsvaren och vi fick åka hem. Precis som jag hade anat.

Jag förklarade för min vän att han nu fått uppleva en panikattack. Jag förklarade för honom att, eftersom han annors också var sjuk, så var det inget konstigt med att han mådde dåligt. Men, att andnöden, skakandet, svettningarna, paniken, dödsångesten och den konstiga känslan i kroppen högst antagligen berodde på en panikattack. Jag lärde honom vad han skulle göra ifall paniken skulle komma tillbaka, och jag berättade för honom om mina egna erfarenheter. Sammtidigt lugnade jag honom med att alla prover visade att han var helt frisk, och att när det känns som värst så måste man komma ihåg att man faktiskt är frisk trots att kroppen skriker av smärta.

För er som inte vet det, har jag för 1,5 år sedan fått diagnosen ”Vaikea-asteinen paniikkihäiriö”, vilket betyder att man lider av minst fyra panikattacker i veckan. I mitt fall betydde det två-tre panikattacker om dagen, vissa dagar kunde panikattacken pågå från morgon till kväll. I dagens läge, många medeciner, terapi, erfarenheter och kunskap senare, har jag lärt mig kontrollera min kropp så att jag inte känner av panikattackerna mera. Jag känner att de kommer, så gott som varje dag, men jag har lärt mig att kontrollera min andning och mina tankar så att jag inte störs av dem mera. Jag har lärt mig att leva med det (trots att det många gånger är svårt att acceptera), och brukar därför säja att jag är så gott som frisk (trots att jag inte är det). Jag ska någon gång skriva ett blogginlägg om hur det är att leva med panikattacker, så ni bättre förstår.

Vad jag vill säja med allt det här, är att hela den här upplevelsen med min vän, har hjälpt mig att se lite positivare på min tillvaro. Jag har under en längre tid kännt mej nere och funderat på frågor som ”ska jag någonsin få bli mig själv igen”, ”varför just jag”, ”finns det inget slut på det här” och ”måste jag verkligen lära mig att leva med det här resten av livet”. I allt det här funderande har jag på nåt sätt glömt att se bakom mig och den långa väg jag redan gått. 

Det var nåt som klickade till när jag såg min vän ligga där. Det var som att se sig själv i spegeln, bara att för länge sen. Och det mest lustiga var kanske hur lugn jag kände mig. Jag visste att han kommer att bli bättre, för jag blev bättre, och jag visste han inte skulle dö, för jag dog inte. Jag började se på mig själv på ett nytt sätt. Jag är här idag, jag lever idag, jag har gått en lång väg, jag behöver inte lida lika mycket mera, jag har gjort enorma framsteg, och jag kommer att fortsätta göra enorma framsteg ända tills jag är frisk. Jag kan vara stolt över allt det hårda arbete jag gjort för att komma såhär långt och jag kommer att fortsätta arbeta lika hårt för att uppnå nya mål som är ännu större än det här. Det kommer att ta tid (jag läste om en kvinna som levde ett mycket avstängt liv ännu 15 år efter att hon fått diagnosen), men då får det ta tid. För jag vet att med den erfarenheten och kunskapen jag har idag, kommer jag inte att rasa tillbaka till början, och även om det skulle komma sämre dagar vet jag att jag har alla verktyg för att pusha mig själv framåt igen.

Så dagar när det känns svårt och motigt, se bakåt och se vartifrån ni kommit och sök ny kraft och ork från det faktum att ni faktisk redan kommit en bit på vägen, vilket betyder att ni kommer att komma ännu längre. En människa utan hopp är ingeting, det har jag sagt förut. Men på samma sätt är inte heller än människa utan mål en lycklig människa. Man måste veta vart man vill gå för att nå dit, på samma sätt som man måste gå för att komma dit man vill. Ingen har sagt att livet är enkelt och rättvist, sanningen är att man oftare får vad man inte förtjänar, än vad man förtjänar.

 Men, också det är erfarenhet.

Min största rädsla

Vad gäller min graviditet finns det en sak som skrämmer mig mer än nåt annat. Jag är inte rädd för att föda, jag är inte rädd för att spricka sönder när jag föder, jag är inte rädd för att inte orka ta hand om beibin eller att vaka 30 nätter i rad. Jag är inte heller rädd för vår ekonomi, trots att jag vet att vi kommer att ha det knappt, jag är inte rädd för att Maija kommer att bli avundsjuk eller att Mikke bara kommer att slötitta på TV:n medan jag sköter barnen och hushållet. Jag är bara rädd för en sak, depression.

Jag är rädd, att jag inte kommer att älska barnet när det fötts, att jag kanske inte vill hålla det nära mig, att jag kanske grips av panik, eller värst, att jag kanske inte kommer att kunna känna samhörighet med det.

Varför? Jag tror att det har och göra med att det under åren funnits så många olika psykiska sjukdomar i min släkt, att jag sett så mycket, att jag själv varit sjuk under de senaste åren, och att jag kanske därför har fått för mig att det kanske är min tur nu. Dessutom har jag hört så många skräckhistorier om depression efter förlossningen av min mina vänner, och det låter så obehagligt att jag grips av panik bara av tanken.

Förstå mig inte fel, jag längtar efter det här barnet, jag vill verkligen bli mamma och jag ser fram emot det. Jag är bara rädd för att det kanske inte går som jag planerat.

Jag älskar att se på barnkläder, att fundera på framtiden, att tänka på namn, och jag har tom funderat på hur det skulle vara att hålla en "baby shower". Och jag älskar att titta på program som följer med kvinnors graviditet, men vid det skedet då beibin föds, man hör gråten och ser glädjetårarna i mammornas ögon slås jag av panik; "tänk om jag inte kan känna glädje, tänk om jag slås av depression, tänk om jag inte känner något".

Jag vet hur det låter, när jag väntade Maija tänkte jag aldrig såna tankar. Jag hade bara två rädslor; 1. missfall och 2. spädbarnsdöd. Jag låg bredvid Maija dag som natt och hade svårt att sova, för jag ville hela tiden höra henne andas. Nu är jag inte rädd för det. Jag har lärt mig att vissa saker inte kan kontrolleras, och därför är onödiga att fundera på. Och därför känns min rädsla för depression så korkad. Jag har aldrig lidit av depression, men jag känner många som har det, och det verkar vara bland det mest obehagliga en människa kan gå igenom. Och jag vet att man själv varken kan välja eller välja bort det, eller styra det på något sätt.

Men samtidigt, det finns ingen värre rädsla än den att man inte lär sig att älska, och att man kanske inte klarar av det.

Det här med att vänta barn andra gången

Nej, jag kan inte sova. Jag har inte kunnat sova på månader. Jag somnar gott på kvällen, vaknar efter några timmar och ligger vaken, dödstrött, men kan inte sova.
Jag somnar om efter någon timme, och med god tur sover jag ända till klockan 6.00, med dålig tur vaknar jag fem gånger till. Jag vet att det beror på min graviditet, men det är inte heller så att jag skulle ligga vaken och oroa mig för saker och ting, jag är bara helt enkelt vaken.
När jag sedan stigit upp på morgonen går jag på som en idiot ända tills tröttheten slår mig på kvällen vid 18-19.00. Jag städar, byker, diskar, bakar.. Gör allt jag gjorde förr, bara att tusen gånger mer intensivare.
Dessutom börjar jag alla mina dagar, inga undantag, med att spy. Vissa dagar fortsätter det längs med dagen, andra dagar räcker det med en gång. Vissa dagar mår jag illa hela dagen, andra dagar inte alls.
Det hela är väldigt konstigt, med tanke på att jag mådde som en prinsessa medan jag väntade Maija. Då mådde jag aldrig såhär konstigt, jag spydde en gång varje morgon, hela graviditeten igenom, men jag mådde aldrig illa och jag sov aldrig dåligt. Jag mådde helt normalt, om inte bättre. Det här är så konstigt.
Dessutom var jag så liten med Maija, min mage syntes väldigt sent, jag fick inte ett ända ärr på kroppen och magen var borta när jag kom hem från bb. Nu klämmer magen på som om jag vore i 5 månaden.
Jag undrar om hela graviditeten kommer att bli såhär. Jag undrar när jag senast vaknade på morgonen och kände mig utvilad, och jag undrar när jag nästa gång kommer att få göra det. Jag undrar om jag kommer fortsätta spy upp största delen jag stoppar i mig, och jag undrar om jag vid något skede kommer att kunna njuta av den här graviditeten, så som jag njöt av den förra. Jag undrar om jag kommer bli stor som en elefant, jag undrar om jag kommer att få ärr på kroppen och om jag kommer att få tillbaka min kropp lika lätt som förra gången.
Och jag undrar, varför kan jag inte sova?