Den onödiga uppdelningen av hetero/bi/homo

Vad betyder att älska? Vem kan man älska? Är det möjligt att förälska sig i vem som helst? Och ifall det inte är möjligt, varför inte?

Alla människor har ett stort behov av att känna sig älskade. Att känna sig behövda, unika och viktiga. Och alla människor kan älska. Personligen tror jag att alla människor föds till den här världen bisexuella, och att den här världen sedan formar oss till dem vi blir. För mig är tanken att ett litet spädbarn, som just kommit till världen, skulle kunna känna kärlek för bara det ena könet helt absurd. Alla vet vi hur livsviktigt det är för ett nyfött barn att få känna närhet, ömhet och kärlek, och jag kan verkligen inte tro att det lilla barnet redan då känner dragning till bara det ena könet. Absolut inte.

Så varför säjer man då att man föds som gay eller hetero? Ingen aning, faktiskt. Kanske för att bevisa sin rätt att få vara den man är? Och visst är det tragiskt att behöva kämpa för att få älska den man vill älska.

Men varför finns det då en uppdelning av hetero/bi/homo? Jag tror att den här världen formar oss till dem vi blir. Att varenda samtal, upplevelse, minne påverkar vår syn om vad som är rätt och fel. Om ett barn växer upp i en heterofamilj, och från början lär sig att en man och en kvinna hör ihop, att tanken på homosexualitet är äckligt, kommer barnet också att tro det. Men om ett barn få växa upp i en familj och en omgivning var "alla kan älska alla" gäller, kommer barnet också att få den inställningen. Vi blir som vi umgås, som det säjs. 

För när det kommer till kritan, förälskar man sig i könsorganet eller personligheten? Exakt. Man förälskar sig i personen. 

Följderna av dina slag

Idag är ”Naisiin kohdistuvan väkivallan vastaista päivää”, fritt översatt ”dagen då man motsätter sig kvinnovåld”. Jag tänkte bryta tystnaden på min blogg idag, eftersom det här personligen är en väldigt viktig dag för mig. Jag kommer att skriva om hur det är att leva i rädsla. Vi vet alla att kvinnor och män, trots att vi bor på samma planet, är väldigt olika, och eftersom jag inte har någon erfarenhet av att vara en man utsatt för våld, kommer jag bara att skriva om hur jag som kvinna påverkats och fortfarande påverkas av händelserna i mitt liv. Jag vill ändå tillägga att jag inte ser någon rätt i att kvinnor heller är våldsamma. Ingen ska behöva vara utsatt.

     Ni som följt med mig på min blogg, vet att min barndom och ungdom varit fulla av slag, hånord, sparkar, förnedringar och rädslor. Ni vet också om, att trots att det här hände mig för många år sedan, är det inte historia utan högst aktuellt i dagens läge eftersom jag för några år sedan fick diagnosen svår panikångest. Jag kan berätta att jag idag mår bättre, att jag äter lugnande mediciner varje dag, att jag också har extra ”hätävara-tabletter” för svåra stunder och att jag går i terapi. Fortfarande. Och det är inte mitt fel, och jag kommer aldrig förlåta för det finns inget som kan ge tillbaka alla år som jag förlorat pga det här.

     Och det är just det här jag vill skriva om. Förstår du, då du slår, att du inte bara förstör den stunden? Att det inte bara handlar om smärtan som offret känner då du slår, utan att det handlar om framtiden också? Förstår du, då du hånar och förnedrar, att det inte bara är den stunden ditt offer lider, utan förnedringen sätter sig som super-lim i hjärnan, och går aldrig bort. Den lilla stunden kan påverka resten av den här personens liv?

     Själv hade jag, trodde jag, kommit över alla hemska händelser från min barndom. Jag hade gått hos psykologer, och för mig tog inte minnena ont mera. Jag kunde leva normalt och tänkte på händelserna högst en gång i månaden. Livet lekte, jag var lycklig. Men en dag blev det svart. Och nästa dag var svart, och dagen därpå. Min kropp gick på i värsta paniken, dag efter dag, ibland från morgon till kväll. Jag sade upp mig från mitt arbete, jag gick på långtidssjukledighet, jag kunde inte vara ensam, och kunde knappt röra mig utanför hemmet. Jag led dessutom av otroliga skuldkänslor då jag visste att min dotter gick miste om så mycket kul bara för att jag inte klarade av det.

     För att ni inte ska tro att det hela handlade om att jag bara tyckte det var jobbigt att göra något, ska jag förklara för er hur en panikattack känns. Jag vill också förklara för er att det handlar inte bara om att det känns, utan det händer på riktigt. Det handlar alltså inte om någon inbillningssjuka, utan allt händer på riktigt i kroppen. Alla upplever panikattackerna olika, för mig går det ungefär till såhär; Hjärtat börjar slå i en otrolig fart, emellanåt så hårt att det hänns som att hjärtat ska flyga upp ur halsen, synen blir sämre och suddig (emellanåt går det bara att urskilja skuggor), hörseln försvinner och allt blir ett enda stort sus. Samtidigt som man försöker koncentrera sig på att höra/se, blir andningen sämre, man försöker andas långsamt för att inte börja hyperventliera, man blir yr, och benen tappar känslan och man klarar inte av att stå. Det hela slutar med att man sitter/ligger någonstans och väntar att det går över så att man kan fortsätta göra det man vill göra. Problemet är, att det här håller inte bara på i 10 minuter eller så, det finns gånger då attackerna dragit ut sig i en timme eller mer. Några gånger har jag blivit liggandes på golvet för att jag inte kunnat andas ordentligt och för att mitt hjärta slagit så hårt.

     Eftersom de här attackerna kom och gick från dag till dag, flera gånger om dagen, vågade jag till sist inte röra mig någonstans ensam med Maija, i rädslan att jag skulle få en attack. Det finns ingen större rädsla än att inte kunna skydda sitt barn.

     Jag har inte längre panikattacker, till en viss del dämpar mina mediciner dem, och till en viss del har jag lärt mig kontrollera dem. Men i dagens läge lider jag av en hemsk ångest, som jag har dämpat med mediciner och terapi.

     Och vart kommer allt det här ifrån? Jag som var så lycklig, hade inget att gnälla på och var nöjd med mitt liv? Från min barndom. Från alla slag jag fick, från alla våldtäkter och slagsmål jag sett, från alla förnedringar och främst från all rädsla. Min psykolog förklarade för mig att när man inte har möjlighet att få panik, kommer det ut senare när allt lugnat sig. Att jag, eftersom jag inte kunnat panikera som barn, nu som vuxen istället får stå ut med paniken som kommer från det jag såg som barn. Hjärnan lär fungera så.

     Och vad kommer till min syster vet ni hur dett gått. Ifall ni inte vet har jag skrivit ett eget blogginlägg om det, ni hittar blogginlägget under sidorubriken Line. Och vad kommer till mamma.. jag kan inte ens tänka mig hur det är att leva med att veta att ens barn varit utsatta för så våldsamma förhållanden under så många år. Missförstå mig inte, jag dömer inte mamma för att hon lämnade oss där, jag förstår henne. Men det är en annan historia.

     Vad kommer till mitt förtroende för mig själv och andra har jag ännu en lång väg att gå. Jag kan inte lita fullt på någon, speciellt inte män. Jag har alltid tyckt att det där med pappor känns obehagligt, och känner mig mycket bekvämare av att se en flicka tillsammans med sin mamma än sin pappa. Jag har också märkt att jag haft otroligt svårt att låta Mikke ansvara över våra gemensamma barn. Att redan en sak som att Mikke går ensam med Maija till parken får mig orolig, och jag känner att jag behöver ringa honom för att kontrollera att Maija säkert har mössan på och att hon säkert har druckit något så att hon inte blivit törsig. Jag har blivit ett otroligt kontrollfreak. Jag behöver ha 100% kontroll över allt för att känna mig bekväm. Jag hatar samarbeten, och gör helst allt själv. Jag har ingen respekt för min egen kropp, och ser mig inte i spegeln om inte vågen visar 45kg eller mindre (jag är väldigt kort så 45 är normalvikt för mig). Jag funderar dagligen på om jag är en tillräckligt bra mamma. Jag är dessutom otroligt hård, och ibland kall.

     Vad jag vill få sagt här är att varje handling får någon form av följd. Och när det kommer till misshandel, då pratar vi om såväl psykisk som fysisk, har det otroligt förödande följder. Det är inte just den stundens smärta och rädsla som är svåra, det är tiden efteråt. Jag skulle gärna byta ut min hälsa idag mot alla blåmärken och sår från barndomen. Hellre går jag med långärmade skjortor som döljer mina märken, än går omkring och mår som jag gör idag.

 Förstår ni vad jag försöker få sagt? Gör ingen annan människa illa. Och hjälp dem som behöver hjälp. Finns där för era nära när de behöver er, se aldrig igenom fingrarna då någon far illa. Sträck ut era hjälpande händer även till dem som inte vågar be om dem, och ha förståelse för hur allvarligt det är.