Min största rädsla

Vad gäller min graviditet finns det en sak som skrämmer mig mer än nåt annat. Jag är inte rädd för att föda, jag är inte rädd för att spricka sönder när jag föder, jag är inte rädd för att inte orka ta hand om beibin eller att vaka 30 nätter i rad. Jag är inte heller rädd för vår ekonomi, trots att jag vet att vi kommer att ha det knappt, jag är inte rädd för att Maija kommer att bli avundsjuk eller att Mikke bara kommer att slötitta på TV:n medan jag sköter barnen och hushållet. Jag är bara rädd för en sak, depression.

Jag är rädd, att jag inte kommer att älska barnet när det fötts, att jag kanske inte vill hålla det nära mig, att jag kanske grips av panik, eller värst, att jag kanske inte kommer att kunna känna samhörighet med det.

Varför? Jag tror att det har och göra med att det under åren funnits så många olika psykiska sjukdomar i min släkt, att jag sett så mycket, att jag själv varit sjuk under de senaste åren, och att jag kanske därför har fått för mig att det kanske är min tur nu. Dessutom har jag hört så många skräckhistorier om depression efter förlossningen av min mina vänner, och det låter så obehagligt att jag grips av panik bara av tanken.

Förstå mig inte fel, jag längtar efter det här barnet, jag vill verkligen bli mamma och jag ser fram emot det. Jag är bara rädd för att det kanske inte går som jag planerat.

Jag älskar att se på barnkläder, att fundera på framtiden, att tänka på namn, och jag har tom funderat på hur det skulle vara att hålla en "baby shower". Och jag älskar att titta på program som följer med kvinnors graviditet, men vid det skedet då beibin föds, man hör gråten och ser glädjetårarna i mammornas ögon slås jag av panik; "tänk om jag inte kan känna glädje, tänk om jag slås av depression, tänk om jag inte känner något".

Jag vet hur det låter, när jag väntade Maija tänkte jag aldrig såna tankar. Jag hade bara två rädslor; 1. missfall och 2. spädbarnsdöd. Jag låg bredvid Maija dag som natt och hade svårt att sova, för jag ville hela tiden höra henne andas. Nu är jag inte rädd för det. Jag har lärt mig att vissa saker inte kan kontrolleras, och därför är onödiga att fundera på. Och därför känns min rädsla för depression så korkad. Jag har aldrig lidit av depression, men jag känner många som har det, och det verkar vara bland det mest obehagliga en människa kan gå igenom. Och jag vet att man själv varken kan välja eller välja bort det, eller styra det på något sätt.

Men samtidigt, det finns ingen värre rädsla än den att man inte lär sig att älska, och att man kanske inte klarar av det.

Det här med att vänta barn andra gången

Nej, jag kan inte sova. Jag har inte kunnat sova på månader. Jag somnar gott på kvällen, vaknar efter några timmar och ligger vaken, dödstrött, men kan inte sova.
Jag somnar om efter någon timme, och med god tur sover jag ända till klockan 6.00, med dålig tur vaknar jag fem gånger till. Jag vet att det beror på min graviditet, men det är inte heller så att jag skulle ligga vaken och oroa mig för saker och ting, jag är bara helt enkelt vaken.
När jag sedan stigit upp på morgonen går jag på som en idiot ända tills tröttheten slår mig på kvällen vid 18-19.00. Jag städar, byker, diskar, bakar.. Gör allt jag gjorde förr, bara att tusen gånger mer intensivare.
Dessutom börjar jag alla mina dagar, inga undantag, med att spy. Vissa dagar fortsätter det längs med dagen, andra dagar räcker det med en gång. Vissa dagar mår jag illa hela dagen, andra dagar inte alls.
Det hela är väldigt konstigt, med tanke på att jag mådde som en prinsessa medan jag väntade Maija. Då mådde jag aldrig såhär konstigt, jag spydde en gång varje morgon, hela graviditeten igenom, men jag mådde aldrig illa och jag sov aldrig dåligt. Jag mådde helt normalt, om inte bättre. Det här är så konstigt.
Dessutom var jag så liten med Maija, min mage syntes väldigt sent, jag fick inte ett ända ärr på kroppen och magen var borta när jag kom hem från bb. Nu klämmer magen på som om jag vore i 5 månaden.
Jag undrar om hela graviditeten kommer att bli såhär. Jag undrar när jag senast vaknade på morgonen och kände mig utvilad, och jag undrar när jag nästa gång kommer att få göra det. Jag undrar om jag kommer fortsätta spy upp största delen jag stoppar i mig, och jag undrar om jag vid något skede kommer att kunna njuta av den här graviditeten, så som jag njöt av den förra. Jag undrar om jag kommer bli stor som en elefant, jag undrar om jag kommer att få ärr på kroppen och om jag kommer att få tillbaka min kropp lika lätt som förra gången.
Och jag undrar, varför kan jag inte sova?

Lillasyster/ Lillebror

Så, efter alla år jag gått och sagt att jag bara vill ha ett barn, väntar jag nu mitt andra barn. Maija ska få ett litet syskon.

Egentligen är det ganska konstigt hur saker ändrar sig. Ännu för ett år sedan skulle jag ha kunnat svära på att jag aldrig kommer att skaffa fler barn, bara för att jag känner mig så lycklig med Maija. Men Maija börjar bli stor, all form av "bebis-tid" är över, och när hon leker ensam i sitt rum känns det tomt, som om någon annan borde vara där och leka med henne. Och vem är jag att bestämma att Maija inte ska få uppleva glädjen av att ha ett syskon?

Min bebis-feber började då Line väntade Bella. Jag funderade flera gånger hur det skulle vara att ha ett litet barn till, men det slutade alltid med att jag övertalade mig själv om att jag aldrig skulle klara av att ta hand om ett litet till, med tanke på att jag varit så sjuk. Det kändes som att det inte är värt att riskera, att ta chansen när man inte är helt säker på att man klarar av det.

Sen föddes lilla Bella, och då började bebis-febern bränna ordentligt. Och jag tog en hel del hand om Bella den första månaden, och märkte till min stora glädje att jag klarar av det hur bra som helst. Maija är redan en stor flicka, jag behöver inte mata Maija, hon går på toaletten själv, hon tar själv åt sig det hon vill ha och hon är väldigt självständig. Och det var då vi gjorde beslutet med Mikke, vi skulle ha ett till.

Många tankar flyger såklart runt i huvudet. I början var jag rädd, rädd att inte min kärlek skulle räcka till båda, rädd att inte orka. Men nu är jag mest glad, och fylld av förväntan.  Jag längtar efter att få hålla den lilla, dofta på bebis-doften och se hur den sakta växer. Jag väntar också på att få se Maija och den lilla leka tillsammans, att få se när de strider och se när de har roligt tillsammans. Jag väntar t.o.m på blöjbyten och eviga mängder tuttar och tuttflaskor som ska tvättas dagligen.

Mikke och jag kan inte komma överrens om namn. Jo, jag vet att det är alltför tidigt att fundera på sånt, men jag är lika otålig nu som jag var med Maija. Jag vill handla möbler och kläder nu. Jag vill hitta på ett namn nu.

Sen det där med pojke-flicka. Först önskade jag starkt att det skulle bli en flicka, eftersom det skulle vara det mest praktiska och ekonomiska. Erkänner, är en av de där mammorna som älskar att klä sin lilla prinsessa i rosa. Så så gott som alla Maijas kläder har varit rosa eller lila. Och dessutom är hela Maijas rum inrett i rosa. Ifall det skulle komma en flicka skulle det vara så enkelt, bara att köpa en rosa säng till. Och det skulle kännas väldigt fel att flytta in en liten kille i det rosa prinsessa-rummet. Men nu känns det inte längre så. Egentligen skulle det vara riktigt kul med en liten kille, men jag har ingen skillnad. Min enda önskan är att barnet ska få vara friskt, att hela vår familj ska få må bra och att allt kommer att gå precis som det ska.