Följderna av dina slag

Idag är ”Naisiin kohdistuvan väkivallan vastaista päivää”, fritt översatt ”dagen då man motsätter sig kvinnovåld”. Jag tänkte bryta tystnaden på min blogg idag, eftersom det här personligen är en väldigt viktig dag för mig. Jag kommer att skriva om hur det är att leva i rädsla. Vi vet alla att kvinnor och män, trots att vi bor på samma planet, är väldigt olika, och eftersom jag inte har någon erfarenhet av att vara en man utsatt för våld, kommer jag bara att skriva om hur jag som kvinna påverkats och fortfarande påverkas av händelserna i mitt liv. Jag vill ändå tillägga att jag inte ser någon rätt i att kvinnor heller är våldsamma. Ingen ska behöva vara utsatt.

     Ni som följt med mig på min blogg, vet att min barndom och ungdom varit fulla av slag, hånord, sparkar, förnedringar och rädslor. Ni vet också om, att trots att det här hände mig för många år sedan, är det inte historia utan högst aktuellt i dagens läge eftersom jag för några år sedan fick diagnosen svår panikångest. Jag kan berätta att jag idag mår bättre, att jag äter lugnande mediciner varje dag, att jag också har extra ”hätävara-tabletter” för svåra stunder och att jag går i terapi. Fortfarande. Och det är inte mitt fel, och jag kommer aldrig förlåta för det finns inget som kan ge tillbaka alla år som jag förlorat pga det här.

     Och det är just det här jag vill skriva om. Förstår du, då du slår, att du inte bara förstör den stunden? Att det inte bara handlar om smärtan som offret känner då du slår, utan att det handlar om framtiden också? Förstår du, då du hånar och förnedrar, att det inte bara är den stunden ditt offer lider, utan förnedringen sätter sig som super-lim i hjärnan, och går aldrig bort. Den lilla stunden kan påverka resten av den här personens liv?

     Själv hade jag, trodde jag, kommit över alla hemska händelser från min barndom. Jag hade gått hos psykologer, och för mig tog inte minnena ont mera. Jag kunde leva normalt och tänkte på händelserna högst en gång i månaden. Livet lekte, jag var lycklig. Men en dag blev det svart. Och nästa dag var svart, och dagen därpå. Min kropp gick på i värsta paniken, dag efter dag, ibland från morgon till kväll. Jag sade upp mig från mitt arbete, jag gick på långtidssjukledighet, jag kunde inte vara ensam, och kunde knappt röra mig utanför hemmet. Jag led dessutom av otroliga skuldkänslor då jag visste att min dotter gick miste om så mycket kul bara för att jag inte klarade av det.

     För att ni inte ska tro att det hela handlade om att jag bara tyckte det var jobbigt att göra något, ska jag förklara för er hur en panikattack känns. Jag vill också förklara för er att det handlar inte bara om att det känns, utan det händer på riktigt. Det handlar alltså inte om någon inbillningssjuka, utan allt händer på riktigt i kroppen. Alla upplever panikattackerna olika, för mig går det ungefär till såhär; Hjärtat börjar slå i en otrolig fart, emellanåt så hårt att det hänns som att hjärtat ska flyga upp ur halsen, synen blir sämre och suddig (emellanåt går det bara att urskilja skuggor), hörseln försvinner och allt blir ett enda stort sus. Samtidigt som man försöker koncentrera sig på att höra/se, blir andningen sämre, man försöker andas långsamt för att inte börja hyperventliera, man blir yr, och benen tappar känslan och man klarar inte av att stå. Det hela slutar med att man sitter/ligger någonstans och väntar att det går över så att man kan fortsätta göra det man vill göra. Problemet är, att det här håller inte bara på i 10 minuter eller så, det finns gånger då attackerna dragit ut sig i en timme eller mer. Några gånger har jag blivit liggandes på golvet för att jag inte kunnat andas ordentligt och för att mitt hjärta slagit så hårt.

     Eftersom de här attackerna kom och gick från dag till dag, flera gånger om dagen, vågade jag till sist inte röra mig någonstans ensam med Maija, i rädslan att jag skulle få en attack. Det finns ingen större rädsla än att inte kunna skydda sitt barn.

     Jag har inte längre panikattacker, till en viss del dämpar mina mediciner dem, och till en viss del har jag lärt mig kontrollera dem. Men i dagens läge lider jag av en hemsk ångest, som jag har dämpat med mediciner och terapi.

     Och vart kommer allt det här ifrån? Jag som var så lycklig, hade inget att gnälla på och var nöjd med mitt liv? Från min barndom. Från alla slag jag fick, från alla våldtäkter och slagsmål jag sett, från alla förnedringar och främst från all rädsla. Min psykolog förklarade för mig att när man inte har möjlighet att få panik, kommer det ut senare när allt lugnat sig. Att jag, eftersom jag inte kunnat panikera som barn, nu som vuxen istället får stå ut med paniken som kommer från det jag såg som barn. Hjärnan lär fungera så.

     Och vad kommer till min syster vet ni hur dett gått. Ifall ni inte vet har jag skrivit ett eget blogginlägg om det, ni hittar blogginlägget under sidorubriken Line. Och vad kommer till mamma.. jag kan inte ens tänka mig hur det är att leva med att veta att ens barn varit utsatta för så våldsamma förhållanden under så många år. Missförstå mig inte, jag dömer inte mamma för att hon lämnade oss där, jag förstår henne. Men det är en annan historia.

     Vad kommer till mitt förtroende för mig själv och andra har jag ännu en lång väg att gå. Jag kan inte lita fullt på någon, speciellt inte män. Jag har alltid tyckt att det där med pappor känns obehagligt, och känner mig mycket bekvämare av att se en flicka tillsammans med sin mamma än sin pappa. Jag har också märkt att jag haft otroligt svårt att låta Mikke ansvara över våra gemensamma barn. Att redan en sak som att Mikke går ensam med Maija till parken får mig orolig, och jag känner att jag behöver ringa honom för att kontrollera att Maija säkert har mössan på och att hon säkert har druckit något så att hon inte blivit törsig. Jag har blivit ett otroligt kontrollfreak. Jag behöver ha 100% kontroll över allt för att känna mig bekväm. Jag hatar samarbeten, och gör helst allt själv. Jag har ingen respekt för min egen kropp, och ser mig inte i spegeln om inte vågen visar 45kg eller mindre (jag är väldigt kort så 45 är normalvikt för mig). Jag funderar dagligen på om jag är en tillräckligt bra mamma. Jag är dessutom otroligt hård, och ibland kall.

     Vad jag vill få sagt här är att varje handling får någon form av följd. Och när det kommer till misshandel, då pratar vi om såväl psykisk som fysisk, har det otroligt förödande följder. Det är inte just den stundens smärta och rädsla som är svåra, det är tiden efteråt. Jag skulle gärna byta ut min hälsa idag mot alla blåmärken och sår från barndomen. Hellre går jag med långärmade skjortor som döljer mina märken, än går omkring och mår som jag gör idag.

 Förstår ni vad jag försöker få sagt? Gör ingen annan människa illa. Och hjälp dem som behöver hjälp. Finns där för era nära när de behöver er, se aldrig igenom fingrarna då någon far illa. Sträck ut era hjälpande händer även till dem som inte vågar be om dem, och ha förståelse för hur allvarligt det är.

Första, andra, tredje... ...hundratjugoelfte paketet....

Jag älskar att paketera! Därav lovade jag min syster att ta hand om även hennes paketering iår. Jag har sex syskon, 10 syskonbarn, 2 gudbarn (som har sina egna syskon) och en egen dotter. Bara av det förstår ni att det handlar om en hel massa paket. Vi brukar göra så i vår familj, att vi köper några paket till våra egna barn, och sen ett paket till var och en av de andra barnen. Till oss vuxna köper vi inte paket mera (inte bara för att vi skulle behöva vara miljonärer för att klara av julen isåfall), men också för att vi ser julen mera som barnens fest. Såklart har jag köpt två presenter till Mikke, och så en, eller två, till Line, för de står mig närmast.

En del av alla paketen

I vilket fall som helst, eftersom vi köpt några paket till Maija, ett till alla syskonbarn och så till gudbarnen och deras syskon, och Line köpt några paket var till hennes tre barn, och ett till alla syskonbarn och dessutom några presenter till sina "bonus-barn", handlar det om en sju-attans mängd paket.
Jag har spenderat dagar och nätter med att paketera, grannarnas hall (som jag fräckt nog lånat till förvaringsutrymme för paketen) börjar svämma över av paket, mina fingrar börjar domna och inte alls så konstigt så ångrar jag att jag tog på mig uppgiften att paketera allt iår.
Och konstigt nog, min jul-fiilis finns liksom inte längre där. Det är inte längre roligt, det är mera som ett måste. "Jag måste få det här klart nån gång, snart e det över..". Och mitt i den här rumban börjar man fundera; Ska det vara såhär? Ska det verkligen vara så, att ungarna ska ha sina 10 paket per man, att familjer där det finns 10 barn (som i vår familj), strittar det mer pengar än någon annan gång på året, och att mamma går förstörd för allt som ska hinna bli gjort innan julen?
Eller är det bara så, att jag äntligen blivit stor, och att "längtan efter jul", den barnsliga förväntan och magin nu vuxit ur mej? Jag som älskar julen! Har gjort allt för att känna magin iår, men det tar sej liksom inte. Har lyssnat på musik, bakat pepparkakor städat osv... Men det känns inte lika som tidigare. Fjärilarna är borta.
Eller så har jag dödat entusiasmen med det hundratjugoelfte paketet....

Lines Fazerina-cheesecake

Så jag hittade ett recept på choklad-cheesecake, som jag bakade då Bella äntligen slapp hem från sjukhuset. Kakan smakade kanske inte riktigt så som jag ville, så jag ändrade receptet och förbättrade det lite (hoppas jag åtminstone). Min idé var att laga en apelsin-choklad-cheesecake, och resultatet blev mer än lyckat. Den smakar Fazerina, som råkar vara en av Lines favoriter, därav namnet Lines Fazerina-cheesecake. Det här var vår lilla-julskaka, så om ni söker något att gotta er med under julen, this is it! :)

Till bottnet:

200g digestive kex

2 msk kakao

75g smör

1tsk rivet apelsinskal

Till fyllningen:

200g mörk choklad

5 gelatinblad

2dl vispgrädde

2dl vispbar vaniljsås

180g apelsin-färskost

200g turkisk yuoghurt

3/4 dl socker

Börja med att krossa kexen till smulor. Riv apelsinskalen på tätaste sidan på rivjärnet, och smält smöret. Rör ihop kex-smulorna, kakaon, det smälta smöret och de rivna apelsinskalen. Lägg ett bakplåtspapper i bottnet på en form med löstagbara kanter (diameter 24 cm = normalstorlek), och bred ut smul-smeten i bottnet på kakformen med en mjuk slickepott. Försök få det så jämnt som möjligt, och tryck till så att det hela blir ett stort, kompakt kex. Lägg i kylskåpet för att vila.

Lägg gelatinbladen i blöt i en skål med iskallt vatten. Ta fram två bunkar, och vispa grädden i den ena bunken (vispa inte för länge, av nån orsak verkar människor ha en tendens att vispa grädden tills den blir grynig och ljusgul, vilket är på tok för länge! Vispa grädden tills den är kritvit, fast och fluffig.).

Lägg färskosten i den andra bunken, och rör den så mjuk och slät som det går. Rör också om den turkiska yuoghurten tills den är helt slät. 

Smält chokladen i en skål i mikron, kom ihåg att stanna mikron med 30-45 sekunders mellanrum för att röra om. När chokladen är helt smält, vispa ihop den med färskosten med en elvisp.

Fortsätt vispa medan du lägger till vaniljsåsen. Vispa tills konsistensen är helt jämn, och påminner om chokladmousse. Sluta vispa, och ta fram en slickepott.

Rör ner den turkiska youghurten och sockret i choklad-smeten. 

Lägg två matskedar vatten i en skål, och värm upp det i mikron tills det är riktigt hett. Pressa allt vatten ur gelatinbladen och rör ner dem i vattnet tills de har smält helt och hållet. Rör direkt ner gelatin-vattnet i chokladsmeten, och rör smeten jämn igen. Och nu kommer det något riktigt viktigt; Trots att det är otroligt viktigt att gelatinet fördelar sig jämnt i smeten, får man INTE "röra sönder" smeten genom att röra för hårt. Rör alltså inte så att det mera påminner om att vispa, utan rör sakta men jämnt om i bunken.

VÄND ner grädden i smeten. Rör INTE, utan vänd! Varför? För att kakan ska behålla sin fluffiga konsistens. Så vänd sakta, av och an, på smeten med en slickepott, tills smeten är helt jämn. Lägg sedan smeten i formen, ovanpå bottnet, jämna ut ytan, och ställ i kylskåpet över natten (eller åtminstone 6-7h). 

Skär försiktigt loss kakan ur formen, bakplåtspappret lossnar lätt från kakan ifall du håller i kakans botten med ena handen, och river av pappret med den andra handen. Lägg upp kakan på ett kakfat, och NJUT!

Lines Fazerina-cheesecake

Jag ber om ursäkt för den dåliga bildkvalitén, färgen på kakan skulle säkert ha sett bättre ut på ett vitt fat :) Nästa uppdrag? Lines absoluta favorit är Julia, så till nästa får jag försöka luska ut hur man gör en Julia-kaka :) Lär bli måååånga experiment innan det lyckas! ;)

Försök förstå, snälla ni!

Line och Jag

Har vaknat alltför tidigt idag, kunde inte sova. Säkert för att jag igår gick omkring med myror i kroppen hela dagen, ilskan kryllade i mej hela dagen. Jag har så svårt att förstå hur elaka människor kan vara, varför människor aldrig lägger ner, varför människor inte lämnar Line, min syster, ifred. Det här kommer säkert bli ett ganska långt inlägg, men jag ber att alla ni som kränkt Line i mitt tidigare inlägg läser det här, funderar efter en eller två gånger, och sen lägger ner era vapen mot Line. Jag tänker inte skriva ett "försvars-brev" för Lines del, jag tänker låta er ta del av fakta ni kanske inte visste. Jag vill att ni förstår att det funnits tider då också jag haft svårt att förstå Lines tankar och gärningar, eftersom jag, trots att jag sett samma saker som Line, sluppit "lättare undan". Jag tänker också svara på alla de kommentarer som ni skrivit om min systers privatliv. Och ännu en grej, jag har bett om Lines tillåtelse innan jag skrev det här.
Jag vet inte var jag ska börja, så jag tror att jag spolar tillbaka bandet ända till början av vårt liv. Mamma och pappa träffades, fick först Line, sen mej, och till sist lilla Putte. Utifrån sett var vi säkert som vilken liten kärnfamilj som helst, inifrån var vardagen ett rent helvete. Inte för oss barn, men för mamma. Mamma har berättat att hon satt på samma stol och väntade varje morgon när pappa gick förbi, för hon visste att hon skulle "få sitt" innan han åkte iväg. Vardagen var fylld med slag, hot, skrik osv. När jag var tre berättade pappa för mej att han skulle ha ihjäl mamma, då tog mamma med sej Putte, som ännu var en liten bebis, och stack. Mamma var säker att pappa aldrig skulle röra oss, eftersom han aldrig satt ett finger på varken mej eller Line. Mamma hade fel, väldigt fel. Jag orkar inte räkna upp allt vad jag och Line sett, men så att ni förstår vad det handlar om kan jag kanske förklara den här tiden bäst som 10 år i helvetet (daglig misshandel, vi har sett våldtäkter, aldrig leka med andra barn osv.). När jag var 13 år, tog Line mej i handen och gick med mej till Socialen, varefter vi flyttade till mamma.
Ni undrar säkert varför jag berättar allt det här, läs vidare så förstår ni.
Jag bröt ut största delen av skiten i min pubertet, var en riktig "pissfitta" om man får uttrycka sej så. Jag var en hemsk tonåring. För Line var det värre. Line åkte in och ut på barnhem, psykhem, terapi, you name it, hon gick igenom allt. Senare i hennes ungdomsår började hon använda män som "leksaker", hon bytte pojkvänner hela tiden och pengar kunde hon inte alls handskas med. Hon träffade sitt första barns pappa, fick lilla Elin, och så tog det slut mellan dem. Hon träffade sitt andra barns pappa, fick Sam, och så tog det slut mellan dem. Mitt under hennes och Sams pappas förhållande började Line må riktigt dåligt, fick hårda panikattacker och hamnade till slut på en psykavdelning i Helsingfors. Line fick diagnosen Manisk Depression. För er som inte vet vad det är, kan jag sådär enkelt förklara att Lines liv går i vågor, emellanåt är Line nere i en svacka och mår dåligt, emellanåt mår hon toppen och då kan hon inte få nog av män och pengar. Line äter starka mediciner för det här, men hon har gått igenom många svåra år för att komma dit var hon är just nu. Och jag tänker inte ljuga, vissa gånger har jag varit så arg så att jag kokat för att jag inte kunnat förstå hur Line tänker, men sen jag själv för lite på ett år sedan blev sjuk har jag börjat förstå Line mer och mer.

Så träffade Line Bellas pappa, blev gravid, och ensam igen en gång. Men den här gången var det annorlunda. Line har inte "lekt" med några män under hela graviditeten, hon har gjort sitt bästa för att klara sej och har verkligen gjort allt för att komma på rätt spår innan Bella skulle födas. Hon träffade en man, men funderade i flera månader innan hon bestämde sig för att ge honom en chans. Det här är en bra man, han har själv varit med om en del, och förstår Line och kan stöda henne och hjälpa henne. Och jag är säker på att Bella kommer att få växa upp i en trygg och säker omgivning.
Så kommer vi till varför Line och Bella varit så sjuka. Medicinerna Line äter är väldigt starka, och Line fick veta att Bella skulle födas med andningssvårigheter just på grund av hennes mediciner. Line valde därför att be läkaren sänka på hennes dos så att Bella skulle få födas utan andningssvårigheter. En kort tid innan Bella föddes, började Line må riktigt dåligt, och hon pratade om saken på rådgivningen. De skrev en remiss till läkaren, som i sin tur skulle skriva en remiss till Borgå för att sätta igång förlossningen. Det blev ingen remiss till Borgå, istället ökade läkaren Lines medicindos, vilket i sin tur gjorde att Bella föddes med andningssvårigheter, och nu i efterhand har det kommit fram att alla andra komplikationer som Bella gick igenom också berott på den ökade dosen av Lines medicinering. Av samma orsak kan Line inte heller amma. Därför tackar jag inte läkaren.
Jag hoppas att ni, som genom alla de här åren kränkt Line för hennes beteende, funderar till nu. Line har sett saker ni inte sett, hon kämpar med sej själv varje dag, sjukdomen hon har är inte nåt hon åstadkommit själv, utan en följd av allt hon gick igenom som barn. Sluta kränka henne, det gör henne bara sämre. Försök förstå att hon inte förtjänar alla elaka ord och kommentarer som hon får vart än hon vänder sej. Gå själv igenom samma sak först innan ni kränker henne för hennes beteende. Hon gör sitt bästa, och det är mer än väl.

Nu ska jag svara på era kommentarer:
Anonym: "Kanske det (Bellas hälsotillstånd) borde tolkas som ett tecken på att hon inte borde skaffa fler barn :)".
Svar: Det är inte Lines fel att Bella är sjuk. Line har samma rätt som alla andra att skaffa barn, oberoende vad andra tänker.

Anonym: "Tycker du det ser bra ut om en och samma mamma har barn med tre olika pappor?".
Svar: Min mamma har barn med tre olika män, Min pappa har barn med tre olika kvinnor. Vad fan har det för skillnad hur det ser ut? Huvudsaken är väl att barnen är önskade och älskade?

Anonym: "ta nu och tacka läkarna istället för sagofigurer som "skyddsänglar" ...religösa människor.. suck".
Svar: Näe, jag tackar inte läkarna. Jag tackar personalen på Borgå sjukhus för deras fina jobb med Bella. Jag tror personligen på skyddsänglar, och min personliga tro kan vi ta i ett annat blogginlägg.

Anonym: "jag tycker helt enkelt man ska tacka läkarna som räddat Bella, inte skyddsänglarna. Dessutom borde Line lära sej vad preventivmedel är".
Svar: Line vet gott och väl vad preventivmedel är. Varje barn som Line fött har varit både önskat och planerat. (psst.. Line har nu en p-stav i armen ;) ).

Anonym: "Om vi nu säjer att Gud och änglar finns, varför gjorde de det så svårt och smärtfullt för er? Sjuk humor era julgubbar och tomtar har. Värst är ju att ni tackar den som orsakat all smärta efteråt. okej?.. Hjärntvättning är farliga saker. Hoppas ni låter barnet välja vad den tror på, och inte hjärntvättar det också. Som sagt så föds alla barn som ateister och borde få stanna som det också tills de är 18 år och sedan avgöra själv vad de tycker".
Svar: Line har inte uppfostrat nåt av sina barn i kristen tro. Jag har däremot läst böner med min dotter, men bara hon blir lite äldre kommer jag att berätta för henne om andra religioner och förklara för henne att hon är fri att välja själv vad hon tror på. Och det var varken Gud eller änglar som orsakade Lines och Bellas dåliga hälsotillstånd, det var medicinerna som läkaren ordinerade. Och vi har aldrig hjärntvättat våra barn.

Det är min stora önskan att ni nu låter Line vara ifred, och ger henne lugn och ro att få ta hand om sin lilla, Bella behöver sin mamma. Och en sak till; tänk till två gånger innan ni kastar ur er kommentarer om saker ni inte vet. Det som finns på insidan syns inte på utsidan, och elaka ord och kommentarer skär mer i en människas inre än vad ni tror.