Svordomarnas blogginlägg. Nu svär jag!

Jaa-jaa, man ska inte gnälla, svära, vara missnöjd osv., för man blir bara ännu surare av det. Men vet ni vad? När man är riktigt arg och bitter på nånting så kan det ibland kännas riktigt skönt att bara svära och kasta ur sig allt på en gång. Därför har jag bestämt mig för att tillägna det här blogginlägget till inget mindre än; Det har jä*la skithuset vi bor i!
Vi tar det från början. Jag blir gravid, och Mikke och jag måste söka en större lägenhet. Vi hittar den här lägenheten. Alla varnar oss för det här huset (tom Mikke skrapar sig i huvudet och undrar hur jag kan tänka mig att flytta till det här huset), men jag anser att man inte ska döma innan man själv sett, så jag och Mikke bokar tid för en visning. Utifrån är huset inte mycket att se på, men på insidan är huset otroligt fint. Allt är nyrenoverat och fräscht, och husägaren berättar att allt inne i huset är nu klar-renoverat, och att nästa steg kommer att vara renoveringen av utsidan. Wow, tänkte jag. Efter det kommer det här vara hur fint som helst!
Köket hade inte plats för en diskmaskin, och toaletten hade inte plats för en tvättmaskin. Inte bra, tänkte jag. Husägaren förklarade att huset har en stor tvättstuga var största delen av huset tvättar sitt byk. Vi gick vidare ut på gården (som då ännu var täckt av snö), och gick till en tilläggsbyggnad med två dörrar. Den ena dörren gick till tvättstugan. Och vilken tvättstuga! Allt var rent och fint, två ordentliga tvättmaskiner, en enorm torktumlare, två stora torkrum, ett rum för vikning av byket, mangel.. you name it - Allt fanns!
Jag frågade husägaren vart vi kunde lägga våra barnvagnar. Inget problem, dörren bredvid tvättstugan går till cykelförrådet, och där kunde vi få lägga våra barnvagnar.
Hyran på stället var 10€ mindre än nuvarande lägenhet, men mitt bostadsbidrag skulle höja med 100€ ifall vi flyttade hit, så ekonomiskt skulle vi gå på plus på det här stället.
Slutligen frågade jag hyresvärden om grannarna (jag hade ju hört en del), men hon försäkrade mig om att nu bodde här bara trevliga människor. En och annan familj, några ensamma män, några utlänningar - lite av varje, men alla var lugna och trevliga, det lovade hon.
Vi räknade ihop alla plus och minus. Plussen var många; ett rum mera, fler kvadratmeter, stället var på ett naturnära område (inte mitt inne i stan), lägenheten var nyrenoverad, en otroligt fin tvättstuga, plats för barnvagnarna, ekonomiskt lönsam, huset skulle snart renoveras utifrån, grannarna trevliga.. ja listan bara fortsatte och fortsatte. Minusen; Jag skulle få diska för hand. Jag såg inte diskandet som något problem, och också Mikke såg fler fördelar än nackdelar med stället, så vi skrev under hyreskontraktet och flyttade hit.
Det är nu mina svordomar börjar.
Några dagar efter att vi flyttat in, berättade Mikke för mig att de gamla gubbarna i trappan bredvid gjort om cykelförrådet till ett kafferum med soffor, bord, kylskåp, mikro, kaffekokare osv., och att de alla sitter där inne och röker. Dessutom hade jag märkt att grannarna röker inne, och att varje gång de tände sin tobak så började det forsa in tobaksrök i vårt kök genom ventilationsluckan ovanför kylskåpet. Dessutom hade trappan börjat lukta värre dag för dag. Det låg fimpar inne i trappan, och på den allmänna balkongen samlades öl-paff och fimpar. Mikke berättade dessutom att han sett en av grannarna röka i trappan. Jag ringde upp hyresvärden, och förklarade problemen för henne. Hon lovade att någon skulle komma och titta på ventilationen i köket, men när jag berättade för henne om cykelförrådet svarade hon "jo, det vet jag". Jag förklarade för henne att vi omöjligt kan förvara vår bebisvagn i ett rökrum, vilket hon förstod, och lovade att vi kan ha våra vagnar i trappan istället. Efter några dagar kom en man på besök, drog ut vårt kylskåp, sa att det är ett litet hål i ett av ventilationsrören och la en bit tejp på hålet, och lovade att nu ska det inte lukta tobak mera. Okej, tänkte jag, problemet löst.
Sakta började jag märka hur otroligt dåligt genomförd remonten av lägenheten var. Luft under parketten (på vissa ställen buklar sig parketten och när man går på de ställena "sjunker" man in), lister som sitter lösa, wc-stolen var fastsatt med små träbitar, tapeterna var fel uppsatta osv osv. Dessutom hade lamporna börjat blinka med jämna mellanrum, och balkongdörren var så gott som omöjlig att få fast. Dessutom hade det börja imma i fönstren, och i vissa fönster fanns det små mögelskador. Jag ringde igen. Dörren fixades, och även fönstren skulle fixas. Dessutom bad jag om att få våra egna namn på ytterdörren, det skulle också fixas. Några dagar senare dyker fönster-mannen upp. Han kollar in våra fönster, förklarar för mig att när huset renoverats, har man köpt upp gamla fönster som man lagt in, och att fönstren är fulla av små hål vart luften går rakt inifrån och ut. Dessutom var tätningen i fönstren så dålig att den måste bytas ut. Ingenting gjordes åt de här problemen (trots att de lovade att de skulle fixa det), men däremot fick vi ventilationsluckor i två fönster, som hjälpte att få ut den fuktiga luften.
Jag hade märkt att duschen i vår lägenhet var hemsk. Den hoppar mellan iskallt och brännhett vatten, och därför var jag först inte allt för förvånad då jag en dag inte kunde få något kallvatten. Jag lät vattnet rinna, och efter några minuter fick jag tillbaka mitt kallvatten. Men det blev bara värre, och till sist kunde vi inte få nåt kallvatten alls utan att låta kranen rinna en god stund först. Jag ringde igen. Vår huoltomies kom och fixade problemet, som lär ha berott på två rör som var för nära varandra(?).
Snön hade börjat smälta, och vad som dolde sig under snön var en ren katastrof för barnfamiljer. Hundra och åter hundratals fimpar, ölburkar, skräp.. Stället såg ut som värsta alkoholist-hemmet. Det tog flera månader innan någon städade upp gården och området runt huset. Samtidigt hade jag märkt att grannarna inte respekterade boknings-tiderna för tvättstugan, utan tvättade lite när dom tyckte, även på andras (och våra) tvättider (obs! Vi betalar 20€/mån för att få använda tvättstugan!). Grannarna i vår trappa (våra vänner från landet i öst), hade ingen respekt för övriga grannar, utan smällde i dörrarna mitt i natten, skrek, stred och festade natt efter natt, och springandet i trappan/smällandet av dörrarna/de eviga striderna i trappuppgången bara fortsatte. Dessutom sprang det katter upp och ner i trapphuset, och så hade jag märkt att hela huset saknade brandvarnare. Mina tankar varje kväll då jag gick och la mig var ungefär "hoppas att grannarna inte somnar med sin tobak i handen, för ingen brandvarnare kommer att tjuta ifall det börjar brinna".
En dag när vi kom hem såg vi våra grannar från den andra trappan stå och röka i tvättstugan. Dessutom hade vi återigen sett grannar springa i trappan med tobaken i munnen. Jag blev förbannad och ringde hyresvärden (igen). Jag förklarade för henne att vi omöjligt kan torka våra barns kläder i ett utrymme var människor står och röker. Hon beklagade och lovade att det inte skulle hända igen, och lovade lägga upp rökning-förbjudet-lappar både i trappan och tvättstugan. Vid det här skedet hade jag tappat förtroendet för det här huset och börjat söka efter något annat ställe att bo på. Samtidigt flyttade en rad "mer eller mindre kända knarkar-alkoholister" in.
Jag hittade en lägenhet, och vi bestämde oss för att flytta härifrån. Det var de första dagarna på månaden och jag ringde och sa upp hyreskontraktet. Jag förklarade för henne att det inte känns som ett bra ställe att låta våra barn växa upp på, och att speciellt med tanke på våra grannar (både gamla och nya), känns stället otryggt. Hon förstod mig och beklagade. Jag förklarade för henne att jag vet att det står i hyreskontraktet att det är en månads uppsägningstid på kontraktet, men att jag fått veta dagen innan att vi fått den nya lägenheten och att egentligen borde det väl inte göra någon skillnad eftersom den 1:a bara var för nån dag sedan, och att jag därför tycker att det vore helt okej att vi skulle få flytta ut redan i slutet på den här månaden. Hon tvärnekade. "Du förstår, trots att vi är på de första dagarna i månaden, står det i hyreskontraktet att uppsägningstiden är en hel kalendermånad, vilket betyder att ni måste bo kvar hela den här månaden och ännu nästa". Jag förklarade för henne att det för vår del betyder att vi måste flytta de sista veckorna av min graviditet, och undrade om hon åtminstone kunde komma emot så pass mycket att hon skulle låta oss flytta den 15:e. Nej, det gick inte.
Förlåt, men nu börjar jag svära. Vad i hel*ete?!! På riktigt! Först lovar man oss en hur fin lägenhet som helst, att allt e ok, att grannarna är hur fina som helst och att det här är ett helt ypperligt ställe att bo på. Vi hamnar göra klagomål på klagomål, vissa saker fixas, andra skits det i. Och sen kan man f*n inte ens vara så mänsklig att man låter en gravid kvinna flytta lite tidigare än några fu*king veckor före barnet ska födas?! Och det handlar alltså om några jä*la dagar! Hade jag sagt upp lägenheten några dagar tidigare hade vi inte behövt flytta två månader senare! VAR ÄR MEDMÄNSKLIGHETEN?!!
Så här sitter jag nu, med översvullen mage, packar några lådor per dag, och lyssnar på grannarna som festar mitt i natten och skriker i trappuppgången. Har ett kök som stinker gammal pub (näe, tejpbiten hjälpte verkligen inte), folk som röker i trappuppgången och tvättstugan (näe, inga rökning-förbjuden-lappar har kommit upp), en eget-skrivet namnlapp på ytterdörren (näe, våra namn står fortfarande inte på dörren), har grannar som skjuter fåglarna i träden på natten (det här är sant, ingen skämt), poliser som jagar iväg de fågel-skjutande grannarna, en dusch som bränner sönder ryggen, möglande fönster osv osv. Och det här fan betalar vi för. Lyssna upp alla mina goda vänner; Ni som vet var vi bor - flytta ALDRIG hit.
Och nästa gång någon varnar mig om nånting tänker jag absolut lyssna. ALDRIG mer ett ställe som det här.

Nu tänker jag banne mig bli frisk!

Jag vet att jag har lovat att skriva blogginlägg om både det ena och det andra, och jag lovar att göra det också, en annan gång :) Just nu känns det som att jag har viktigare saker att skriva om.

Igår hade jag säkert världens sämsta dag. Jag kunde inte sova natten till igår, inte en minut, jag steg upp trött, fick panik, mådde dåligt och kände att jag bara inte klarar av mera, att nu är mitt mått fullt. Jag bad Mikke komma hem, för jag kände att jag behövde någon som kunde hjälpa mig med Maija, men han fixade en barnvakt åt Maija som kom och hämtade henne, så att jag fick vila ut hela dagen. Medan jag var ensam hemma grät jag, massor. Allting kändes tungt och jobbigt, jag försökte vila (låg faktiskt i sängen ända tills Mikke och Maija kom hem vid tre-tiden på eftermiddagen, men fick bara en timmes sömn). Resten av dagen gjorde jag ingenting "nyttigt". Låg på soffan, tog det lugnt, åt glass, tyckte synd om mig själv och kände mig allmänt "rutten".
Det var då jag bestämde mig, Nu räcker det. Tidigare har jag alltid fallit på knä och bett Gud om hjälp och råd i situationer som den här, men på sista tiden har jag ifrågasatt min tro (lovar skriva ett blogginlägg om det också), och bestämde mig därför att se på mig själv istället. Det var lite som ett ljus som gick upp för mig.
Här är vad jag kom fram till. Jag kan inte mera söka lycka, trygghet och råd hos Gud/ övre makter/ kalla det vad ni vill. Jag måste söka i mig själv. Jag måste fundera ut vad jag vill, vem jag är och vad jag behöver, för att komma över det här. Jag måste sluta be Gud fixa mina problem och börja göra nåt åt dem själv. Att enda sättet att komma tillfreds med mig själv är fundera ut vem jag är, vad jag vill och vad jag behöver göra för förändringar i mitt liv så att jag nån gång kan börja njuta av livet igen.
Jag gick och sova på kvällen med Mikke och Maija, och sov hela natten (ok, jag vaknade en gång men somnade om på direkten)! Jag vaknade tidigt idag morse, och mådde mycket bättre. Jag åt mitt morgonmål i lugn och ro, diskade disken som jag inte orkat diskat de senaste dagarna och kunde inte vänta på att få sätta mig ner och skriva ner mina drömmar och mål. Medan jag drack mitt kaffe skrev jag så att pennan glödde. Jag tog en paus emellanåt, och läste min nya favoritblogg (frisk och galen, handlar om en tjej som kämpar med sina panikattacker och hur hon gång på gång gör nya framsteg).
Jag ska just dela med er vad jag skrev ner, men jag ska börja med att vara helt ärlig. Jag har länge sagt att jag är så gott som frisk nu. Rakt upp och ner, och i ärlighetens namn, så är det inte sant. Jo visst, jag har gjort enorma framsteg, men jag är inte frisk ännu. Jag har gått den långa vägen genom katastrof-panik-träsket, men jag är helt säker på att de dåliga stunder jag har allt oftare fortfarande beror på att jag inte helt kommit över paniken, utan att jag istället har lärt mig att undvika den. Jag vill vinna över paniken, inte undvika den. Där är stor skillnad.

Jag ska börja med att dela med mig min lista på mina allra största drömmar:

1. Att få bli frisk/ mig själv igen, så att jag kan börja njuta av livet och vara den bästa mamma jag kan bli.
2. Att Maija och Noa får den bästa barndom, att de känner sig älskade och att de får vara friska och aldrig behöver sakna nåt de behöver.
3. Att jag lär mig älska Noa, så att han känner sig älskad, önskad och trygg. Att inte vara rädd för depression efter graviditeten, och att hitta det där "speciella bandet" till honom. Att kunna beundra honom, istället för att det ska kännas jobbigt.
4. Att efter mamma-ledigheten vara så frisk att jag klarar av att söka jobb och vara på jobb, så att jag kan lätta på vår familjs ekonomiska situation, och så att jag kan få känna att jag fått livet tillbaka.
5. Att kunna vårda min och Mikkes relation. Att älska, förstå, respektera och stötta Mikke. Att Mikke ska kämpa för att älska, förstå, respektera och stötta mig, och att jag ska lära mig att märka när Mikke finns där för mig, och inte bara lägga märka till alla fel.
6. Att Mikke lär sig att lyssna, utan att klandra och överdriva.
7. Att jag bättre ska lägga märke till när Mikke hjälper mig, och lära mig att visa tacksamhet.
8. Att bli modig, så att jag kan vinna över mina panikattacker.
9. Att lära mig att säja ifrån, speciellt till min familj, och att inte låta nån trampa på mig.
10. Att på alla vis släppa taget om min relation till pappa.

Så vad är det för vits med alla drömmar om man inte tänker uppnå dem? Jag har äntligen förstått att problemet med att jag aldrig når mina mål, är för att jag själv mår dåligt. Jag måste bli kvitt mina egna problem för att nå mina mål. Enda sättet för mig att bli av med mina problem, är att utmana mig själv. Därför har jag också skrivit en "utmanings-lista" åt mig själv.

1. Påminn mig själv varje dag: Om jag aldrig gör en ändring, kommer aldrig en förändring att ske. Min psykiska hälsa är inte fast vid mina mediciner, utan vid min attityd och min kämparvilja. Jag måste acceptera att jag är sjuk, vara ärlig och sann om det mot mig själv och min familj, och lära mig att leva med det, så att jag kan få tillbaka mig själv, mitt liv och vinna över paniken.
2. Stig upp i tid varje dag och håll mig till mina rutiner. Gör vad som ska göras, OBEROENDE om det känns fysiskt och psykiskt tungt. Klappa mig själv på axeln varje gång, och var stolt, också över småsaker. Det är enda sättet att visa för mig själv att jag visst klarar av allting.
3. Åk med till butiken varje gång. Det känns lättare med tiden. Gör det OBEROENDE av rädslan. Respektera att rädslan kommer att finnas där, men minns att det inte finns något att vara rädd för. Försök se det klart, utan att överdriva. "Vad kan hända på riktigt?" och "OM nåt händer, kommer Mikke att finnas där för att hjälpa mig".
4. Älska vardagen och allt den för med sig. Se de bra sakerna, och lär dig acceptera de dåliga. Gå på, trots de dåliga dagarna.
5. Gå UT! Först i en vecka med Mikke och Maija, sen en vecka för mig själv, sen en vecka med ensam med Maija med telefonen i fickan, och till sist en vecka ensam med Maija utan telefonen i fickan. I jobbiga situationer, visa långfingret åt rädslan. Och kom ihåg att klappa dig själv på axeln efteråt.
6. Skriv dagbok, varje kväll, och berätta om dina framsteg. Vid svåra situationer, läs dagboken och minns framstegen, och hur långt du redan kommit.

Jag har ingen aning om det här kommer att lyckas, men jag har i vilket fall som helst fått en ny gnista. Jag har bestämt mig för att bli frisk nu. Jag vill inte vara sjuk längre, och jag tänker inte vara det heller. Nu tänker jag banne mig bli frisk!