Följderna av dina slag

Idag är ”Naisiin kohdistuvan väkivallan vastaista päivää”, fritt översatt ”dagen då man motsätter sig kvinnovåld”. Jag tänkte bryta tystnaden på min blogg idag, eftersom det här personligen är en väldigt viktig dag för mig. Jag kommer att skriva om hur det är att leva i rädsla. Vi vet alla att kvinnor och män, trots att vi bor på samma planet, är väldigt olika, och eftersom jag inte har någon erfarenhet av att vara en man utsatt för våld, kommer jag bara att skriva om hur jag som kvinna påverkats och fortfarande påverkas av händelserna i mitt liv. Jag vill ändå tillägga att jag inte ser någon rätt i att kvinnor heller är våldsamma. Ingen ska behöva vara utsatt.

     Ni som följt med mig på min blogg, vet att min barndom och ungdom varit fulla av slag, hånord, sparkar, förnedringar och rädslor. Ni vet också om, att trots att det här hände mig för många år sedan, är det inte historia utan högst aktuellt i dagens läge eftersom jag för några år sedan fick diagnosen svår panikångest. Jag kan berätta att jag idag mår bättre, att jag äter lugnande mediciner varje dag, att jag också har extra ”hätävara-tabletter” för svåra stunder och att jag går i terapi. Fortfarande. Och det är inte mitt fel, och jag kommer aldrig förlåta för det finns inget som kan ge tillbaka alla år som jag förlorat pga det här.

     Och det är just det här jag vill skriva om. Förstår du, då du slår, att du inte bara förstör den stunden? Att det inte bara handlar om smärtan som offret känner då du slår, utan att det handlar om framtiden också? Förstår du, då du hånar och förnedrar, att det inte bara är den stunden ditt offer lider, utan förnedringen sätter sig som super-lim i hjärnan, och går aldrig bort. Den lilla stunden kan påverka resten av den här personens liv?

     Själv hade jag, trodde jag, kommit över alla hemska händelser från min barndom. Jag hade gått hos psykologer, och för mig tog inte minnena ont mera. Jag kunde leva normalt och tänkte på händelserna högst en gång i månaden. Livet lekte, jag var lycklig. Men en dag blev det svart. Och nästa dag var svart, och dagen därpå. Min kropp gick på i värsta paniken, dag efter dag, ibland från morgon till kväll. Jag sade upp mig från mitt arbete, jag gick på långtidssjukledighet, jag kunde inte vara ensam, och kunde knappt röra mig utanför hemmet. Jag led dessutom av otroliga skuldkänslor då jag visste att min dotter gick miste om så mycket kul bara för att jag inte klarade av det.

     För att ni inte ska tro att det hela handlade om att jag bara tyckte det var jobbigt att göra något, ska jag förklara för er hur en panikattack känns. Jag vill också förklara för er att det handlar inte bara om att det känns, utan det händer på riktigt. Det handlar alltså inte om någon inbillningssjuka, utan allt händer på riktigt i kroppen. Alla upplever panikattackerna olika, för mig går det ungefär till såhär; Hjärtat börjar slå i en otrolig fart, emellanåt så hårt att det hänns som att hjärtat ska flyga upp ur halsen, synen blir sämre och suddig (emellanåt går det bara att urskilja skuggor), hörseln försvinner och allt blir ett enda stort sus. Samtidigt som man försöker koncentrera sig på att höra/se, blir andningen sämre, man försöker andas långsamt för att inte börja hyperventliera, man blir yr, och benen tappar känslan och man klarar inte av att stå. Det hela slutar med att man sitter/ligger någonstans och väntar att det går över så att man kan fortsätta göra det man vill göra. Problemet är, att det här håller inte bara på i 10 minuter eller så, det finns gånger då attackerna dragit ut sig i en timme eller mer. Några gånger har jag blivit liggandes på golvet för att jag inte kunnat andas ordentligt och för att mitt hjärta slagit så hårt.

     Eftersom de här attackerna kom och gick från dag till dag, flera gånger om dagen, vågade jag till sist inte röra mig någonstans ensam med Maija, i rädslan att jag skulle få en attack. Det finns ingen större rädsla än att inte kunna skydda sitt barn.

     Jag har inte längre panikattacker, till en viss del dämpar mina mediciner dem, och till en viss del har jag lärt mig kontrollera dem. Men i dagens läge lider jag av en hemsk ångest, som jag har dämpat med mediciner och terapi.

     Och vart kommer allt det här ifrån? Jag som var så lycklig, hade inget att gnälla på och var nöjd med mitt liv? Från min barndom. Från alla slag jag fick, från alla våldtäkter och slagsmål jag sett, från alla förnedringar och främst från all rädsla. Min psykolog förklarade för mig att när man inte har möjlighet att få panik, kommer det ut senare när allt lugnat sig. Att jag, eftersom jag inte kunnat panikera som barn, nu som vuxen istället får stå ut med paniken som kommer från det jag såg som barn. Hjärnan lär fungera så.

     Och vad kommer till min syster vet ni hur dett gått. Ifall ni inte vet har jag skrivit ett eget blogginlägg om det, ni hittar blogginlägget under sidorubriken Line. Och vad kommer till mamma.. jag kan inte ens tänka mig hur det är att leva med att veta att ens barn varit utsatta för så våldsamma förhållanden under så många år. Missförstå mig inte, jag dömer inte mamma för att hon lämnade oss där, jag förstår henne. Men det är en annan historia.

     Vad kommer till mitt förtroende för mig själv och andra har jag ännu en lång väg att gå. Jag kan inte lita fullt på någon, speciellt inte män. Jag har alltid tyckt att det där med pappor känns obehagligt, och känner mig mycket bekvämare av att se en flicka tillsammans med sin mamma än sin pappa. Jag har också märkt att jag haft otroligt svårt att låta Mikke ansvara över våra gemensamma barn. Att redan en sak som att Mikke går ensam med Maija till parken får mig orolig, och jag känner att jag behöver ringa honom för att kontrollera att Maija säkert har mössan på och att hon säkert har druckit något så att hon inte blivit törsig. Jag har blivit ett otroligt kontrollfreak. Jag behöver ha 100% kontroll över allt för att känna mig bekväm. Jag hatar samarbeten, och gör helst allt själv. Jag har ingen respekt för min egen kropp, och ser mig inte i spegeln om inte vågen visar 45kg eller mindre (jag är väldigt kort så 45 är normalvikt för mig). Jag funderar dagligen på om jag är en tillräckligt bra mamma. Jag är dessutom otroligt hård, och ibland kall.

     Vad jag vill få sagt här är att varje handling får någon form av följd. Och när det kommer till misshandel, då pratar vi om såväl psykisk som fysisk, har det otroligt förödande följder. Det är inte just den stundens smärta och rädsla som är svåra, det är tiden efteråt. Jag skulle gärna byta ut min hälsa idag mot alla blåmärken och sår från barndomen. Hellre går jag med långärmade skjortor som döljer mina märken, än går omkring och mår som jag gör idag.

 Förstår ni vad jag försöker få sagt? Gör ingen annan människa illa. Och hjälp dem som behöver hjälp. Finns där för era nära när de behöver er, se aldrig igenom fingrarna då någon far illa. Sträck ut era hjälpande händer även till dem som inte vågar be om dem, och ha förståelse för hur allvarligt det är.

Nu tänker jag banne mig bli frisk!

Jag vet att jag har lovat att skriva blogginlägg om både det ena och det andra, och jag lovar att göra det också, en annan gång :) Just nu känns det som att jag har viktigare saker att skriva om.

Igår hade jag säkert världens sämsta dag. Jag kunde inte sova natten till igår, inte en minut, jag steg upp trött, fick panik, mådde dåligt och kände att jag bara inte klarar av mera, att nu är mitt mått fullt. Jag bad Mikke komma hem, för jag kände att jag behövde någon som kunde hjälpa mig med Maija, men han fixade en barnvakt åt Maija som kom och hämtade henne, så att jag fick vila ut hela dagen. Medan jag var ensam hemma grät jag, massor. Allting kändes tungt och jobbigt, jag försökte vila (låg faktiskt i sängen ända tills Mikke och Maija kom hem vid tre-tiden på eftermiddagen, men fick bara en timmes sömn). Resten av dagen gjorde jag ingenting "nyttigt". Låg på soffan, tog det lugnt, åt glass, tyckte synd om mig själv och kände mig allmänt "rutten".
Det var då jag bestämde mig, Nu räcker det. Tidigare har jag alltid fallit på knä och bett Gud om hjälp och råd i situationer som den här, men på sista tiden har jag ifrågasatt min tro (lovar skriva ett blogginlägg om det också), och bestämde mig därför att se på mig själv istället. Det var lite som ett ljus som gick upp för mig.
Här är vad jag kom fram till. Jag kan inte mera söka lycka, trygghet och råd hos Gud/ övre makter/ kalla det vad ni vill. Jag måste söka i mig själv. Jag måste fundera ut vad jag vill, vem jag är och vad jag behöver, för att komma över det här. Jag måste sluta be Gud fixa mina problem och börja göra nåt åt dem själv. Att enda sättet att komma tillfreds med mig själv är fundera ut vem jag är, vad jag vill och vad jag behöver göra för förändringar i mitt liv så att jag nån gång kan börja njuta av livet igen.
Jag gick och sova på kvällen med Mikke och Maija, och sov hela natten (ok, jag vaknade en gång men somnade om på direkten)! Jag vaknade tidigt idag morse, och mådde mycket bättre. Jag åt mitt morgonmål i lugn och ro, diskade disken som jag inte orkat diskat de senaste dagarna och kunde inte vänta på att få sätta mig ner och skriva ner mina drömmar och mål. Medan jag drack mitt kaffe skrev jag så att pennan glödde. Jag tog en paus emellanåt, och läste min nya favoritblogg (frisk och galen, handlar om en tjej som kämpar med sina panikattacker och hur hon gång på gång gör nya framsteg).
Jag ska just dela med er vad jag skrev ner, men jag ska börja med att vara helt ärlig. Jag har länge sagt att jag är så gott som frisk nu. Rakt upp och ner, och i ärlighetens namn, så är det inte sant. Jo visst, jag har gjort enorma framsteg, men jag är inte frisk ännu. Jag har gått den långa vägen genom katastrof-panik-träsket, men jag är helt säker på att de dåliga stunder jag har allt oftare fortfarande beror på att jag inte helt kommit över paniken, utan att jag istället har lärt mig att undvika den. Jag vill vinna över paniken, inte undvika den. Där är stor skillnad.

Jag ska börja med att dela med mig min lista på mina allra största drömmar:

1. Att få bli frisk/ mig själv igen, så att jag kan börja njuta av livet och vara den bästa mamma jag kan bli.
2. Att Maija och Noa får den bästa barndom, att de känner sig älskade och att de får vara friska och aldrig behöver sakna nåt de behöver.
3. Att jag lär mig älska Noa, så att han känner sig älskad, önskad och trygg. Att inte vara rädd för depression efter graviditeten, och att hitta det där "speciella bandet" till honom. Att kunna beundra honom, istället för att det ska kännas jobbigt.
4. Att efter mamma-ledigheten vara så frisk att jag klarar av att söka jobb och vara på jobb, så att jag kan lätta på vår familjs ekonomiska situation, och så att jag kan få känna att jag fått livet tillbaka.
5. Att kunna vårda min och Mikkes relation. Att älska, förstå, respektera och stötta Mikke. Att Mikke ska kämpa för att älska, förstå, respektera och stötta mig, och att jag ska lära mig att märka när Mikke finns där för mig, och inte bara lägga märka till alla fel.
6. Att Mikke lär sig att lyssna, utan att klandra och överdriva.
7. Att jag bättre ska lägga märke till när Mikke hjälper mig, och lära mig att visa tacksamhet.
8. Att bli modig, så att jag kan vinna över mina panikattacker.
9. Att lära mig att säja ifrån, speciellt till min familj, och att inte låta nån trampa på mig.
10. Att på alla vis släppa taget om min relation till pappa.

Så vad är det för vits med alla drömmar om man inte tänker uppnå dem? Jag har äntligen förstått att problemet med att jag aldrig når mina mål, är för att jag själv mår dåligt. Jag måste bli kvitt mina egna problem för att nå mina mål. Enda sättet för mig att bli av med mina problem, är att utmana mig själv. Därför har jag också skrivit en "utmanings-lista" åt mig själv.

1. Påminn mig själv varje dag: Om jag aldrig gör en ändring, kommer aldrig en förändring att ske. Min psykiska hälsa är inte fast vid mina mediciner, utan vid min attityd och min kämparvilja. Jag måste acceptera att jag är sjuk, vara ärlig och sann om det mot mig själv och min familj, och lära mig att leva med det, så att jag kan få tillbaka mig själv, mitt liv och vinna över paniken.
2. Stig upp i tid varje dag och håll mig till mina rutiner. Gör vad som ska göras, OBEROENDE om det känns fysiskt och psykiskt tungt. Klappa mig själv på axeln varje gång, och var stolt, också över småsaker. Det är enda sättet att visa för mig själv att jag visst klarar av allting.
3. Åk med till butiken varje gång. Det känns lättare med tiden. Gör det OBEROENDE av rädslan. Respektera att rädslan kommer att finnas där, men minns att det inte finns något att vara rädd för. Försök se det klart, utan att överdriva. "Vad kan hända på riktigt?" och "OM nåt händer, kommer Mikke att finnas där för att hjälpa mig".
4. Älska vardagen och allt den för med sig. Se de bra sakerna, och lär dig acceptera de dåliga. Gå på, trots de dåliga dagarna.
5. Gå UT! Först i en vecka med Mikke och Maija, sen en vecka för mig själv, sen en vecka med ensam med Maija med telefonen i fickan, och till sist en vecka ensam med Maija utan telefonen i fickan. I jobbiga situationer, visa långfingret åt rädslan. Och kom ihåg att klappa dig själv på axeln efteråt.
6. Skriv dagbok, varje kväll, och berätta om dina framsteg. Vid svåra situationer, läs dagboken och minns framstegen, och hur långt du redan kommit.

Jag har ingen aning om det här kommer att lyckas, men jag har i vilket fall som helst fått en ny gnista. Jag har bestämt mig för att bli frisk nu. Jag vill inte vara sjuk längre, och jag tänker inte vara det heller. Nu tänker jag banne mig bli frisk!

Glöm aldrig hur långt ni kommit

För en vecka sedan blev min nära vän sjuk. Vi åt middag tillsammans, då han plötsligt steg upp från bordet och gick ut ur rummet. En stund senare kom han tillbaka och ursäktade sig och gick ut. Jag gick efter honom för att se att allt var okej. Han satt ute, ihopböjd och gungade, han hade svårt att andas. Jag frågade honom om allt var okej, och han berättade för mig att han mådde dåligt, och även varför han mådde dåligt. Jag pratade med honom en stund, han började må sämre, och ville lägga sig. Jag frågade honom om han ville komma in och lägga sig på sängen, men eftersom han inte ville störa de andra gästerna svarade han nej. Jag frågade honom om han hellre ville lägga sig i vår bil, och han greppade hårt min hand och halvsprang till bilen var han lade sig på baksätet.

Han låg ihopkrupen på baksätet, kunde inte andas, svettades och skakade. Jag kände på hans puls som slog med otrolig fart. Jag skickade ett meddelande till Mikke och bad honom hämta vatten. Mikke kom ut med ett glas vatten, min vän drack det med fart. Han drog sina händer nervöst fram och tillbaka över sitt hår och ansikte, ungefär som om han försökte trycka in sina hårrötter och kinder i huvudet.

Mikke och jag bestämde oss för att föra vår vän till sjukhuset. På vägen till sjukhuset försökte min vän andas, men han fick inte tillräckligt med luft i lungorna, så han öppnade fönstret och drog in all luft han kunde. Hans tillstånd blev sämre, och han greppade min hand och började gråta. Han kramade om min hand så hårt han kunde, jag frågade honom om han var rädd och han nickade.

Väl på sjukhuset bad han om att få lägga sig ner, för hans kropp orkade inte hålla upp honom, han sa att hans ben var för svaga för att stå på. Han låg där på sängen, hade svårt att andas, drog händerna fram och tillbaka över ansiktet och bad om nåt att dricka. Efter att sköterskan kollat hans puls, blodtryck, feber och hämtat nåt att dricka åt honom, satte jag mig bredvid honom på sängkanten. Han kramade hårt om mig och började gråta. Jag frågade honom om han fortfarande var rädd, han svarade ”jag är rädd att jag dör nu”. Han kramade mig länge och grät. Sköterskorna kom och gick, de tog blodprov, blodtryck och EKG.

Ungefär 1,5 timme efter att allt började där ute, började allt lugna ner sig. Vi pratade om ditt och datt medan vi väntade på att få provsvaren, och han mådde redan mycket bättre. Läkaren tog emot honom, ingenting visade på provsvaren och vi fick åka hem. Precis som jag hade anat.

Jag förklarade för min vän att han nu fått uppleva en panikattack. Jag förklarade för honom att, eftersom han annors också var sjuk, så var det inget konstigt med att han mådde dåligt. Men, att andnöden, skakandet, svettningarna, paniken, dödsångesten och den konstiga känslan i kroppen högst antagligen berodde på en panikattack. Jag lärde honom vad han skulle göra ifall paniken skulle komma tillbaka, och jag berättade för honom om mina egna erfarenheter. Sammtidigt lugnade jag honom med att alla prover visade att han var helt frisk, och att när det känns som värst så måste man komma ihåg att man faktiskt är frisk trots att kroppen skriker av smärta.

För er som inte vet det, har jag för 1,5 år sedan fått diagnosen ”Vaikea-asteinen paniikkihäiriö”, vilket betyder att man lider av minst fyra panikattacker i veckan. I mitt fall betydde det två-tre panikattacker om dagen, vissa dagar kunde panikattacken pågå från morgon till kväll. I dagens läge, många medeciner, terapi, erfarenheter och kunskap senare, har jag lärt mig kontrollera min kropp så att jag inte känner av panikattackerna mera. Jag känner att de kommer, så gott som varje dag, men jag har lärt mig att kontrollera min andning och mina tankar så att jag inte störs av dem mera. Jag har lärt mig att leva med det (trots att det många gånger är svårt att acceptera), och brukar därför säja att jag är så gott som frisk (trots att jag inte är det). Jag ska någon gång skriva ett blogginlägg om hur det är att leva med panikattacker, så ni bättre förstår.

Vad jag vill säja med allt det här, är att hela den här upplevelsen med min vän, har hjälpt mig att se lite positivare på min tillvaro. Jag har under en längre tid kännt mej nere och funderat på frågor som ”ska jag någonsin få bli mig själv igen”, ”varför just jag”, ”finns det inget slut på det här” och ”måste jag verkligen lära mig att leva med det här resten av livet”. I allt det här funderande har jag på nåt sätt glömt att se bakom mig och den långa väg jag redan gått. 

Det var nåt som klickade till när jag såg min vän ligga där. Det var som att se sig själv i spegeln, bara att för länge sen. Och det mest lustiga var kanske hur lugn jag kände mig. Jag visste att han kommer att bli bättre, för jag blev bättre, och jag visste han inte skulle dö, för jag dog inte. Jag började se på mig själv på ett nytt sätt. Jag är här idag, jag lever idag, jag har gått en lång väg, jag behöver inte lida lika mycket mera, jag har gjort enorma framsteg, och jag kommer att fortsätta göra enorma framsteg ända tills jag är frisk. Jag kan vara stolt över allt det hårda arbete jag gjort för att komma såhär långt och jag kommer att fortsätta arbeta lika hårt för att uppnå nya mål som är ännu större än det här. Det kommer att ta tid (jag läste om en kvinna som levde ett mycket avstängt liv ännu 15 år efter att hon fått diagnosen), men då får det ta tid. För jag vet att med den erfarenheten och kunskapen jag har idag, kommer jag inte att rasa tillbaka till början, och även om det skulle komma sämre dagar vet jag att jag har alla verktyg för att pusha mig själv framåt igen.

Så dagar när det känns svårt och motigt, se bakåt och se vartifrån ni kommit och sök ny kraft och ork från det faktum att ni faktisk redan kommit en bit på vägen, vilket betyder att ni kommer att komma ännu längre. En människa utan hopp är ingeting, det har jag sagt förut. Men på samma sätt är inte heller än människa utan mål en lycklig människa. Man måste veta vart man vill gå för att nå dit, på samma sätt som man måste gå för att komma dit man vill. Ingen har sagt att livet är enkelt och rättvist, sanningen är att man oftare får vad man inte förtjänar, än vad man förtjänar.

 Men, också det är erfarenhet.