Om skyddsänglar och livets små underverk

Världens underverk

Alltför många av oss tar vår hälsa och vårt liv som en självklarhet. Men nu som då händer det saker som får oss att stanna till och fundera på att allt inte är så självklart ändå, och känslan av att mista kontrollen är skrämmande. Det här blogginlägget handlar om den vackraste och starkaste lilla kämpe, och hennes skyddsängel.
För nio månader sedan fick vi den glada nyheten att min storasyster skulle bli mamma för tredje gången. Graviditeten borde vara en härlig tid, fylld av förväntan, spänning och glädje, men för min syster blev det en nio månaders lång pina av sjukhusbesök efter sjukhusbesök, illamående, viktnedgång, trötthet och oro. Nu menar jag inte vanligt graviditetsillamående, jag menar fostervatten som kom månader för tidigt, några dagars vistelse på kvinnokliniken i Helsingfors osv. Flera gånger trodde vi med säkerhet att Bella, som vi kallar henne, skulle födas, men lillan var seg och höll sig till det sista. Men  ändå var vi alla så glada över att lilla Bella snart skulle födas, så att min syster äntligen skulle få må bra igen.
Den 3:e november föddes lilla Bella. Oj vilken glädje! Jag försökte ringa min syster och gratulera henne, men hon svarade inte i telefonen. Vi hade i förväg fått veta att lillan skulle födas med andningssvårigheter, och att hon skulle förflyttas till återupplivningen så fort hon fötts, men att det inte skulle vara något farligt. Dagen gick, och senare fick jag veta att förlossningen inte gått som den borde, att min syster var väldigt sjuk och förlorat en massa blod, och att hon som bäst hade fått två påsar blod. Dessutom fanns risken för operation, och i värsta fall skulle hon kanske inte kunna föda barn mera. Min syster låg flera dagar på sjukhuset, i början höll inte benen att gå på och hon orkade inte ens prata. Men jag antar att hennes skyddsängel satt vid hennes sida på sjukhuset, hon behövde inte opereras och repade sig rätt så snabbt, och fick komma hem efter några dagar.
Bella verkade inte vilja friska till. Hon låg med andningshjälp dag efter dag, hon krampade, matades via slangar, problem efter problem verkade samlas på hög, och läkarna diskuterade flera gånger om hon borde skickas till Helsingfors eller om hon skulle få stanna i Borgå. Första vinsten kom när min syster fick hålla Bella första gången, andra vinsten när hon inte behövde andningshjälp mera vilket i sin tur betydde att hon kunde börja matas med tuttflaska.

Bella första gången i min famn

Den 8:e november åkte jag till sjukhuset för att träffa Bella första gången, innan dess hade hon legat i ett separat rum var bara min syster, Bellas pappa och Bellas syskon fått gå in. Samma dag frågade min syster mig och min Mikke om vi ville bli Bellas gudföräldrar. Bella låg i min famn, alla slangar var bortkopplade, hon andades av sig själv, emellanåt hoppade hon till (kramperna hade minskat till små rysningar och hopp), men för det mesta sov hon. Hon gav tårar i mina ögon. Hur kan något så litet vara så starkt? Hur kan något så litet klara av så mycket sina första dagar i livet?

Första hembesöket hos vårt gudbarn

Igår fick min syster äntligen hämta hem Bella. Hon är det vackraste lilla barn, en riktig liten kämpe. Jag är oerhört stolt över att få vara hennes gudmor, och jag önskar allt gott åt henne i livet. Jag vet att sjukhusbesöken kommer vara många, åtminstone en gång i veckan till Borgå sjukhus en tid framöver. Men å andra sidan vet jag att vem som än vakar över henne, kommer att hålla henne i handen i fortsättningen, precis som den långa vägen hem från sjukhuset.