Min största rädsla

Vad gäller min graviditet finns det en sak som skrämmer mig mer än nåt annat. Jag är inte rädd för att föda, jag är inte rädd för att spricka sönder när jag föder, jag är inte rädd för att inte orka ta hand om beibin eller att vaka 30 nätter i rad. Jag är inte heller rädd för vår ekonomi, trots att jag vet att vi kommer att ha det knappt, jag är inte rädd för att Maija kommer att bli avundsjuk eller att Mikke bara kommer att slötitta på TV:n medan jag sköter barnen och hushållet. Jag är bara rädd för en sak, depression.

Jag är rädd, att jag inte kommer att älska barnet när det fötts, att jag kanske inte vill hålla det nära mig, att jag kanske grips av panik, eller värst, att jag kanske inte kommer att kunna känna samhörighet med det.

Varför? Jag tror att det har och göra med att det under åren funnits så många olika psykiska sjukdomar i min släkt, att jag sett så mycket, att jag själv varit sjuk under de senaste åren, och att jag kanske därför har fått för mig att det kanske är min tur nu. Dessutom har jag hört så många skräckhistorier om depression efter förlossningen av min mina vänner, och det låter så obehagligt att jag grips av panik bara av tanken.

Förstå mig inte fel, jag längtar efter det här barnet, jag vill verkligen bli mamma och jag ser fram emot det. Jag är bara rädd för att det kanske inte går som jag planerat.

Jag älskar att se på barnkläder, att fundera på framtiden, att tänka på namn, och jag har tom funderat på hur det skulle vara att hålla en "baby shower". Och jag älskar att titta på program som följer med kvinnors graviditet, men vid det skedet då beibin föds, man hör gråten och ser glädjetårarna i mammornas ögon slås jag av panik; "tänk om jag inte kan känna glädje, tänk om jag slås av depression, tänk om jag inte känner något".

Jag vet hur det låter, när jag väntade Maija tänkte jag aldrig såna tankar. Jag hade bara två rädslor; 1. missfall och 2. spädbarnsdöd. Jag låg bredvid Maija dag som natt och hade svårt att sova, för jag ville hela tiden höra henne andas. Nu är jag inte rädd för det. Jag har lärt mig att vissa saker inte kan kontrolleras, och därför är onödiga att fundera på. Och därför känns min rädsla för depression så korkad. Jag har aldrig lidit av depression, men jag känner många som har det, och det verkar vara bland det mest obehagliga en människa kan gå igenom. Och jag vet att man själv varken kan välja eller välja bort det, eller styra det på något sätt.

Men samtidigt, det finns ingen värre rädsla än den att man inte lär sig att älska, och att man kanske inte klarar av det.